391. Som framgår av symbolen, är "minnesenergin" i stark tillväxt i "den gudomliga världen". Med denna tillväxt blir individens upplevelse alltmer en rörelse fram och tillbaka i redan upplevda tider, en återupplevelse av de i dessa tider upplevda tingen. Och efter "intuitionsenergins" kulmination, det vill säga efter väsendets allra högsta medvetandeyttring utåt i materien, efter dess allra högsta synliggörande eller korrespondens med medväsendena, börjar denna yttre manifestation att degenerera till förmån för väsendets minnes- eller återupplevelse av sin upplevda passage genom spiralen. Detta innebär i sin tur att väsendet mer och mer får sitt vakna dagsmedvetande överflyttat till sitt minnesområde, alltså till sin egen skapade "inre värld". Utåt blir dess intellektuella manifestationer alltmer latenta. Manifestationerna avtar således starkt, glorian eller auran blir mindre glödande eller strålande. Och till sist visar väsendet inte längre något vaket dagsmedvetande utåt. Bara en serie automatfunktioner markerar väsendets framträdande i tillvaron. Och väsendet är nu inte längre i "den gudomliga världen", utan har blivit medborgare i spiralens sista rike: "salighetsriket", "guldkopiornas" värld.
      Med kulminationen av väsendets högintellektuella domän i "den gudomliga världen", som resulterade i en tillvaro som var hundraprocentigt fri från sorg och lidande, utvecklades samtidigt en tilltagande mättnad på denna totalt obehagsfria upplevelse av livet. Och denna mättnad blev det utlösande momentet för en vändpunkt i väsendets hela livsform och förhållande till Försynen eller Gudomen.
      På samma sätt som mättnaden i den rent materiella eller fysiska världen skapar frånstötning eller leda vid det som man är mätt på, och därigenom blir en gudomlig anordning som hindrar att man "föräter sig", så har mättnaden också sin uppgift att fylla i vart och ett av spiralens riken. Ingen individ kommer att lämna en zon eller ett spiralrike innan han är absolut mätt på rikets speciella traditioner eller livsformer. Så länge dessa alltjämt tilltalar honom och därigenom gör honom lycklig, är det omöjligt för honom att komma in i ett annat andligt rike. Mättnaden skapar alltså möjlighet eller utrymme för en önskan att uppleva kontrasten till den nuvarande upplevelsen. Det är också ett uttryck för denna mättnad när man till exempel säger om något att det har upplevts ända till leda.
      Då denna mättnadens lag naturligtvis också gäller i "den gudomliga världen", helt enkelt därför att den är alldeles oumbärlig för livets kretslopp, kan väsendena således också i verkligheten, i denna höga värld, komma att uppleva ljuset, den fullkomliga tillvaron, behagsnjutningen och kärleken, i så hög grad att dessa upplevelser rent av blir "triviala" eller med ett annat ord: "tråkiga". Vi ser här att också i Guds egen värld är "syndafallsprincipen" närvarande, det vill säga lusten att överträda zonens lagar och tillägna sig en annan tillvaroform, som kan skänka den glädje och lycka som man till följd av mättnaden inte längre kan tillägna sig i den zon där man befinner sig. Detta till all lycka, för om det inte vore så, skulle livets kretslopp stanna här. Väsendena skulle vara evigt dömda att "äta sig till döds" av sådant som de för länge sedan var mätta på. De skulle vara tvungna att sysselsätta sig med sådant som för dem var själva koncentratet av tråkighet, ja, leda. "Den gudomliga världen" skulle, trots sin identitet som Guds egen värld, trots sitt strålande intellektuella ljus och sin kärlek, bli ett helvete för sina invånare. Men detta är ju inte fallet. Tack vare livets kretsloppsprincip, som innebär att väsendet kan förflytta sig från zon till zon efter sitt eget begär eller sin oavvisliga önskan, kan "den gudomliga världen" aldrig någonsin bli ett "helvete". All förvandling av tillstånd sker ju uteslutande på basis av väsendets egen önskan och längtan. Och ingen kommer således att lämna de himmelska världarna, lika lite som någon kommer in i dem, annat än i kraft av eget begär eller egen absolut vilja.