392. Efter mättnaden på ljusupplevelsen i "den gudomliga världen" flyttar sig individens intressesfär alltmer bort från det fasta "nuet" och söker sig med tilltagande styrka mot tidigare upplevda tider, som han ju har tillgång till genom sin nu helt dominerande minnesförmåga. Hans dagsmedvetande blir alltmer levande i dessa upplevelser, och väsendet är nu som nämnts medborgare i spiralens sista rike: "salighetsriket".
      Men med individens intresse för sina tidigare upplevda tider har alltså en vändning inträffat i hans mentala funktioner, vilken får en enorm betydelse. Denna vändning är i själva verket varken mer eller mindre än individens första tendens till den viljeföringens inriktning som senare i den kommande, nya spiralen ska kulminera som fundamentet för "den dräpande principen", nämligen den viljeföring som under begreppet "egoism" är synnerligen välkänd här i de jordiska zonerna. Men i "den gudomliga världen" får denna viljeföringens tendens naturligtvis inte en sådan makt, att det här kan bli tal om att dess verkningar skulle gå i riktning mot disharmoni och lidande. Tvärtom måste ännu eoner av tid förflyta innan något sådant når detta i de högsta livsformerna kulminerande väsen. Den egoistiska eller själviska tendensen kommer alltså inte under dessa tidsrymder att på något som helst sätt beröra individens medväsen. Den ger sig, som nämnts, endast till känna genom att det förr så osjälviska väsendet nu efter hand blivit "trött" och liksom längtar efter vila från det myckna "tjänandet av sin nästa". Denna "trötthet" leder individen alltmer in i en sorts stillastående eller bristande upptagenhet av den "yttre" världen, vilket i högsta grad främjar minnesfunktionen. Och det är just inför denna "trötthet" eller "mättnaden" på att till övermått njuta den gudomliga ljustillvaron, som individen kan finna vederkvickelse eller känna sig stärkt i sin "inre" världs detaljer. Där kan han nämligen söka sig tillbaka till helt andra tider och förhållanden. Och ju större kontrast dessa tider och förhållanden representerar i förhållande till hans nuvarande "yttre" värld, desto större salighet eller behag förnimmer han genom att återkalla dessa i sitt minne.