400. Hur strålande och bländande är inte detta "återseende" av gångna tider. Det står som en sagoglans kring denna sköna zon i spiralen. Alla minnen, till och med de mörkaste, upplevs här som obeskrivligt strålande och fördunklar minnena från den just upplevda högsta sfären eller "gudomliga världen". Men här måste man komma ihåg att individens mättnad på denna värld ännu dominerar i utomordentligt stor utsträckning.
      För "salighetsrikets" ordinarie väsen blir uppehållet i detta rike en total återupplevelse av alla deras föregående upplevelser i spiralens riken. Upplevelserna här är alltså inte "nya upplevelser" som upplevelserna i den "yttre världen", men i gengäld skapar de en utomordentligt stor "återseendets glädje". Det finns inte en enda upplevelse här, vid vilken det häftar något som helst jordiskt mörker, såsom bitterhet eller hat till någon eller något. Inte ens mord- eller förbrytelseminnen kan skapa den minsta olustatmosfär av det slag som sådana minnen brukar inhölja allt och alla i här i den jordiska sfären. Man får här komma ihåg att "salighetsväsendena" alla är väsen som just uppehållit sig i Gudomens egen zon och till övermått fått uppleva åsynen av hans gudomliga helighet och renhet, vilket i sin tur är detsamma som universums eller alltets absoluta fullkomlighet, dess orubbliga, hårfina rättfärdighetslagar, som i sin tur är detsamma som kulminerande intellektualitet och kärlek. Dessa väsen bär ännu i sitt dagsmedvetande "Guds avbild", är "lika honom". De är alltjämt "ett med Fadern". De har "fullbordat loppet", vilket innebär att de har upplevt livets hela kretslopp och därmed upplevt Gudomens hela avsikt med mörkret och lidandena. De har upplevt lidandenas yttersta konsekvens och vet att dessa i verkligheten utgör porten till "himmelriket".
      Utan en upplevelse av mörkret skulle en upplevelse av ljuset omöjligt kunna skapas. "Salighetsväsendena" har därför tillägnat sig Gudomens egen syn på lidandets sanna uppgift och vet, att detta utgör fundamentet för kärlekens existens. De ser att ljus och mörker är två lika oumbärliga realiteter i styrningen av världsalltet eller i skapelsen av de levande väsendenas upplevelse av livet. Och utan denna syn skulle de ju inte heller vara "ett med Fadern". Med den gudomliga intellektualiteten eller klarheten i denna syn, renad från allt som existerar under begreppet "dumhet" och dumhetens trogna följesvenner: elak kritik och yttringar av misshag, är väsendena i högsta grad mogna att återse sitt livs omätliga panorama med alla dess faser, såväl i olyckans mörka klyftor och avgrunder som på lyckans solbelysta tinnar. Ja, så gudomligt vis framträder det levande väsendets tillvaro, att återupplevelsen av kretsloppets mörkaste zon skänker den största glädjeförnimmelse. Och det är ju denna omständighet som garanterar att återupplevelsen av denna zon är identisk med "salighetsriket".