401. På grund av att väsendena är så mätta på ljusregionen, dras de med oemotståndlig kraft mot kontrasten till upplevelserna i denna region. För "salighetsväsendena" finns denna kontrast absolut endast i deras egna minnen från upplevelserna av deras spirals mörkerzon. Denna mörkerzon har således för dessa väsen på sätt och vis blivit en behagligare sfär att tänka tillbaka på än den höga värld som de just lämnat. Mörkret har för dem börjat bli till ljus. Hela deras intressesfär riktas därför nu i stigande grad mot deras egna forna upplevelser i mörkret. Och hur praktfull och egendomlig är inte återupplevelsen av dessa forna upplevelser. "Salighetsväsendet" ser nu sitt forna öde i hela dess kontinuerliga detaljuppbyggnad – inte genom ett enda lokalt fysiskt liv – utan genom en mängd liv. Det ser således sitt ödes verkliga orsak och verkan, blir på nytt vittne till den allt behärskande kärleksteknik, genom vilken alltets och de levande väsendenas framträdande uppenbaras. I realistiska, strålande "guldkopior" existerar varje detalj från väsendets forna tillvaro i spiralen. Och inom den beundrande gudasonens eviga "nu" framträder på hans minsta önskan eller bud, i till synes levande plastiska former med ljud- och färgverkan, panorama efter panorama från hans tidigare liv. Detta betyder att "salighetsväsendet" alltså i dag, nu i detta ögonblick då läsaren läser dessa rader, kan "vandra" tillbaka till gångna årtionden, århundraden, årtusenden, ja, årmiljoner, och i strålande levande "guldkopior" betrakta sin egen forna fortsatta färd genom dessa omätliga "tidsområden" eller "tidskontinenter". Från sin upphöjda, orörliga kosmiska vistelseort upplever det, i "salighetsrikets" gyllene materier, levande "kopior" av sin egen forna "djungeltillvaro", såväl sitt "rovdjurstillstånd" som sin mer stillsamma tillvaro som "växtätande väsen". Det ser hur det självt förföljer och dräper andra väsen, men ser även sig självt som offer för andra väsens motsvarande mordlust. Det upplever "kopiorna" av sin manifestation av samma djuriska princips kulmination i dess senare tillvaro som "jordmänniska", vilket i detta fall betyder "fostermänniska". Alla "salighetsväsen" har ju inte varit "jordmänniskor", men alla har måst gå igenom de primitiva stadier som för tillfället betingar att den jordiska människan endast är ett "foster" till "den riktiga människan".
      "Salighetsväsendet" ser således i sitt forna panorama hur dess forna tillvaro kulminerar i de dräpande djuriska och krigiska tendenserna. Det ser hur det har förlorat organism efter organism som offer för medväsendenas förföljelse och hat, och hur detta hat kom som ett orsaksbundet svar på dess egen alltför stora lust och villighet att vara med om att befordra död, krig och lemlästning gentemot medväsendena. Vidare återupplever det hela sitt sexuella liv i alla dess faser genom alla tider i innevarande spiral. Det ser sina egna utsvävningar och deras verkningar i efterföljande liv. Det ser hur det med sina laster har brutit ned den ena fysiska kroppen efter den andra och därmed gjort sina talangkärnor i övermedvetandet defekta, så att det under hela perioder mist förmågan att bygga upp nya fysiska kroppar i normal form. Därför ser det också här, likaså i "guldkopiorna", hur det har måst leva långa perioder i defekta och abnorma kroppar och för sina medväsen framträtt i sådana abnorma eller defekta tillstånd som vi kallar "psykisk sjukdom", "psykisk funktionsnedsättning" och andra former av själsliga och fysiska defekter. Det ser också hur dessa defekter i sin tur i väsendets övermedvetande skapade en viss immunitet mot de laster och utsvävningar som var defekternas verkliga orsaker, så att väsendet, sedan det tillfrisknat eller uppnått normala förmågor, på nytt endast kunde framträda i förädlad gestalt, ja, emellanåt bli förebildlig modell eller idealväsen för medväsendena.