408. Det framskridna "salighetsväsendet" har som nämnts ingen särskild, medveten funktion utåt i den "yttre världen". Det är endast koncentrerat på sina forna primitiva upplevelser, som det här återupplever i form av "guldkopior". Dessa återupplevelser blir till en obeskrivlig njutning för "salighetsväsendet", på grund av att de utgör en dominerande kontrast till den högintellektualitet och frihet som väsendet i så utomordentligt hög grad blivit mätt på under sin passage genom "den gudomliga världen".
      Att denna mättnad har varit effektiv, framgår av att väsendets förändrade medvetandeinställning närmast kan uttryckas som en för tillfället outsläcklig längtan efter mörker och primitivitet, längtan efter en tillvaro i fasta och bundna kroppsformer, längtan efter att kunna mätta sig med medväsendenas kött och blod, längtan efter att kunna frossa i hat, mord och lemlästning, alltså en längtan som representerar hela drivkraften i "den mörka utstrålningens" panorama, som ju får sin verkliga kulmination eller sitt geniala uttryck först i de stadier i spiralen där den jordiska människan för närvarande befinner sig.
      Naturligtvis kan inte "salighetsväsendet" hysa dessa drastiska tendenser eller mordiska begär i någon högre grad i själva "salighetsriket". Därtill är detta rike alltför nära knutet till "den gudomliga världen" eller Guds egen sfär, liksom själva den speciella kombinationen av grundenergierna i denna del av spiralen i sig själv är ett alltför stort hinder för en så primitiv tillvaroforms existens. I "salighetsriket" är denna längtan därför endast i sitt första späda vardande. Men efter hand som "salighetsväsendet" alltmer fördjupar sig i sina forna tidsperioders detaljer, utvecklas begäret att kunna praktisera dessa forna handlingar och livsmetoder i nya realistiska metoder eller variationer. Men detta kan inte låta sig göras i "salighetsrikets" "inre värld". Här kan endast återupprepningar av redan skedda händelser äga rum. Denna värld blir därför efter hand för trång för väsendets växande längtan efter att praktisera "nyskapande". Och i kraft av denna längtan spränger väsendet så småningom "salighetsrikets" ramar i sitt medvetande. Och från dess ödeselement börjar de i form av talangkärnor eller "frön" nedgömda förmågorna att spira. Eftersom dessa förmågor eller krafter utgör vanemedvetande från väsendets tidigare tillvaro i den "yttre världen", kommer de även här att yttra sig som självständiga medvetandefunktioner i materier som ligger utanför dess dagsmedvetande i "salighetsriket".
      Då väsendets längtan, som ju utgör det utlösande momentet för dessa funktioner, på grund av den omtalade mättnaden inte riktar sig mot tillvaron i spiralens högsta världar, blir det talangkärnorna eller krafterna för manifestation i spiralens ointellektuella zoner som väcks. Dessa krafter representerar naturligtvis ännu enbart förmågan att manifestera sig i de materier som gränsar närmast till spiralens högsta världar. Någon fysisk manifestation är det därför ännu inte alls tal om. Individens funktion i "salighetsrikets" "yttre värld" är ännu enbart av andlig art.