Martinus: Livets Bog, del 2, st 628

628. Här står vi således inför en stor zon i tillvaron, där miljoner människor ännu i dag föds, lever, skapar sitt öde och "dör" utan att ha kommit till insikt om att deras särskilda medvetandezon bara utgör ett enstaka "rum i Faderns hus", en enstaka liten provins i Guds allomfattande omätliga rike. Därför händer det ofta att de i sitt jordeliv är med om att stena sådana väsen som hör hemma i andra mentala provinser och således måste tala andra mentala tungomål, ha andra religiösa eller moraliska seder och bruk. Det ska dock påpekas att de stenande väsendenas tanketillstånd liksom allt annat hör hemma i kretsloppet eller spiralen och därför måste uppvisa en skala av olika stadier, alltifrån primitivitet till mer fullkomliga former. Om denna zon inte existerade, skulle det ju vara en felande länk i denna skala, ett hål eller en avgrund som det inte fanns någon bro över. Samtidigt medverkar ju zonen också till att mätta den hunger som fört dessa väsen bort från "saligheten", bort från ljuset. Zonen utgör något av den kontrast till "den gudomliga världens" högsta ljus som väsendena själva begärde eller hungrade efter, då de i sitt himmelska tillstånd blev mätta på "salighet". Och på så vis befinner sig inte zonens inre lokala disharmoni i konflikt med världsstrukturens absolut fullkomliga logik eller dess facit "allt är mycket gott". Samtidigt måste det också erkännas att den inom sitt eget område och i sitt högsta framträdande kan åstadkomma mycket skönhet, sådant som vi här ska sammanföra under begreppet "kyrkohelgedomen". Denna "helgedom" består alltså av religionernas tempel och kyrkor med tillhörande konstnärliga utsmyckningar, altaren, ljus, sakrament, orgelbrus, körsång, ceremonier och predikningar.
Men dessa företeelser kan inte "frälsa" världen. De är blott en enstaka zons detaljer i det stora världsalltet. Denna zon är endast en "känslosfär" och kan i sitt högsta framträdande blott lyfta människorna upp i en högre "stämning". Den kan bara ge dem trosdogmer i stället för vetande och kan därför aldrig bli någon verklig tillfredsställelse för väsen som inte är predestinerade för det och inte hör till zonen. De väsen som hungrar och törstar efter vetande, efter realistiska fakta, de som hungrar efter att se Guden i kött och blod, efter att se morallagar som identiska med absolut oundvikliga naturlagar, kan här endast skörda stenar i stället för bröd.

Föregående

Nästa