Martinus: Livets Bog, del 2, st 629

629. Att denna form av gudsdyrkan endast är ett steg på vägen, endast en zon i kretsloppet, och alltså inte utgör den slutliga eller färdiga formen av mental utveckling eller fullkomning av medvetandelivet, bekräftas av det faktum att väsendena växer ur denna känslozon. De blir mätta på ceremonierna och känner sig stå över dogmerna. Deras ödes likställdhet med alla de väsens öde som existerar utanför zonen, gör det efter hand till ett lysande faktum att de inte alls i något avseende är favoriserade av Försynen. De råkar ut för olyckor, krig, lemlästning, materiellt och själsligt lidande lika mycket som alla de väsen som inte är "frälsta" och inte har fått "nåden" eller "syndernas förlåtelse". Det är självklart att detta efter hand måste skapa mystik, tvivel och avfall från dogmerna och tron och skapa längtan och sökande efter en ny lösning på livets gåta, skapa nya "varför". Redan Jesus möttes av sådana nya frågor och måste lova "kommande släkten" svar på dem genom "hjälparen, den heliga anden". Vi ser även att helgedomar, kyrkor och tempel, hur mycket vackert och gudomligt de än kunnat skänka människorna, dock inte kan ge sina anhängare den absolut bestående tillfredsställelsen i fråga om livsmysteriets lösning. Och vi får också efter hand alltmer bevittna att "kyrkohelgedomen" fått en utomordentligt framstående konkurrent. Det har uppstått ett annat slags helgedom som vi ska kalla "skolhelgedomen". Den består av universiteten, läroanstalterna eller skolorna. Denna "helgedom" vinner ständigt en allt större anslutning, måste inrymmas i allt större palats, måste rymma alltfler fakulteter eller undervisningsområden, måste skaffa sig alltmer undervisningsmateriel och hjälpmedel i form av laboratorier och optiska apparater som teleskop, mikroskop osv. Hit söker sig miljoner och åter miljoner människor från hela världen för att få upplysning och förkovra sig i realistiskt vetande och kunnande, samtidigt som alltfler platser står tomma i "kyrkohelgedomens" bänkar. Krigets facklor, som denna "helgedom" just skulle bekämpa, lyser i högsta grad in genom dess fönster. Bombexplosioner, kanonmuller och dödsskrin behärskar kontinenterna i dess zon och överröstar dess predikningar.
Men kretsloppet fortsätter. Väsendena är levande och kan inte matas med dogmer som blivit till ruinhögar. De kan inte leva i en värld av sten, även om den är utsmyckad med kristaller och isblommor. Väsendena är av kött och blod. Därför önskar de känna hjärtats och blodets värmande pulsslag som ett faktiskt förhållande i livets yttre detaljer på samma sätt som de sedan länge känt det i sitt eget inre. De måste därför lägga dogmvärlden, trosvärlden, bakom sig, de måste ut, bort från zonen. Livslagarna bjuder dem att vandra vidare, framåt och uppåt mot det absoluta ljuset, den eviga sanningen eller livsgåtans lösning i fjärran.

Föregående

Nästa