633. Men efter den mörkaste natten följer den ljusaste dagen, och så är det även här. I den jordmänskliga sfären, i den dräpande principens zon, har ett nytt tankeklimat för länge sedan börjat göra sig gällande. Detta klimat är närmast en harmonisering av intelligens och känsla. Denna harmonisering kommer till stånd genom den förvandling som individernas tanke- och förnimmelseförmåga genomgår genom deras upplevelse av lidandena eller den dräpande principens alla mörka erfarenhetstillstånd. Individernas hjälteideal och moral i denna zon har genom en rad jordeliv oavbrutet baserats på att dräpa, och vederbörande väsen lever helt på att så ut skräck, lidande, förtryck och dråp av svagare väsen, såväl människor som djur, och de kan därför omöjligt undgå följderna av detta. I en zon, där högsta ideal heter blodsutgjutelse såväl i form av favoriträtter som i form av hämndeakter, kan ett sympatins och kärlekens paradis inte existera. Och då kretsloppets eviga lagar betingar att varje energi ovillkorligen vänder tillbaka till det jag eller livscentrum som är dess upphov, och som den har utgått ifrån, blir zonen slutligen ett allt större "helvete" för väsendet ju mer det praktiserar idealen i fråga. Detta åter betyder att det i själva verket är väsendet självt som drabbas av sin hämnd, mordlust och blodtörst. Och med denna ständiga konfrontation med mörkret eller lidandet i dess eget kött och blod lär väsendet säkert till sist börja spekulera över den för det själv okända orsaken till sitt nattsvarta öde. Och denna spekulation leder det till många experiment i skapandet av dess moral och tillvaro. Några av experimenten ger positiva resultat, skapar en viss form av frid och harmoni, medan andra misslyckas och skapar lidande och därmed besvikelse och nedstämdhet. Och så länge det finns lidande och den åtföljande pessimistiska synen på tillvaron existerar, kommer väsendet oförtrutet att fortsätta sina spekulationer över lidandets orsak. Dess liv och tillvaro blir efter hand uttryck för ett enda stort "varför".