634. Men tack vare de många erfarenheter av lidande som väsendet genom jordeliven gått igenom, har det fått en ny förmåga. Denna förmåga är det vi kallar "fantasi". Den är i sin tur enbart baserad på eller uppbyggd av "erinringar" eller "minnen" från tidigare jordeliv eller existenser. Och naturligtvis är det "minnena" från de lidanden och plågor väsendet gått igenom, som satt de djupaste spåren i dess medvetande eller fantasi. Men dessa "minnen" skiljer sig från minnena från dess nuvarande jordeliv genom att de sistnämnda huvudsakligen framträder i dagsmedvetandet med fullt realistiska detaljer, medan "minnena" från tidigare jordeliv helt saknar sådana detaljer.
      Vad är det då som finns kvar i medvetandet av dessa "minnen" från väsendets avlägsna forntid? Det är en "igenkänningsförmåga". Minnenas stora uppgift i individens förnimmelse är som bekant att sätta individen i stånd att "känna igen". Man ska således lägga märke till vilken stor roll denna "igenkänningsförmåga" spelar i varje form av förnimmelse. När man står inför en upplevelse som man inte känner igen från något föregående fall, kallar man det upplevda för "något nytt". Detta "nya" står man helt oförstående inför, i samma mån som man i sitt medvetande saknar tidigare erfarenheter av fall av liknande natur. Och man spekulerar över vad det kan vara. Men denna spekulation är just en mobilisering av ens minnesmaterial.
      Om man nu i detta material finner minnen, vars detaljer är analoga med några av detaljerna i det nya man står inför, kommer man helt automatiskt att förstå dessa detaljer, medan man ställer sig oförstående inför de detaljer som man inte kan finna analogier till i sitt medvetande. Gåtans lösning kan då endast nås genom en rent praktisk undersökning, genom vilken man skaffar sig kännedom om de okända detaljernas natur och verkningsfält. Denna nya kunskap blir sedan till "minnen", genom vilka man kan känna igen samma situation vid ett nytt möte utan att behöva upprepa den rent praktiska undersökningen. När vi ser ett järnvägståg, behöver vi naturligtvis inte praktiskt undersöka det för att kunna konstatera att det verkligen är ett tåg. Vår igenkänningsförmåga på detta område är så stark, att blotta ljudet av tåget räcker för att vi med hjälp av detta genast ska veta vad det är vi möter. Men om vi nu tänker oss att en pygmé från det inre av Afrikas urskogar plötsligt ställdes inför en sådan kulturprodukt, skulle företeelsen för honom vara helt obegriplig. Han har nämligen aldrig tidigare upplevt något liknande, situationen är helt ny för honom. Först sedan han blivit förtrogen med tågets natur, hur det är beskaffat och vad det används till, har han fått de erfarenheter eller "minnen", genom vilka han sedan kan känna igen tåget om han ställs inför ett nytt möte med det. Ja, minnena ger honom till och med en så stor utvidgning av förnimmelsefältet, att det inte ens fordras att tåget har exakt samma detaljer eller konstruktion för att bli uppfattat eller igenkänt som ett tåg. Detsamma gäller oss själva. Om vi en dag ser en lång rad sammankopplade vagnliknande företeelser röra sig framåt på en anlagd bana eller väg – ja, det behöver inte ens finnas skenor på denna bana, och tåget behöver inte ha lokomotiv med skorsten och rök – så ger oss våra "minnen" ändå en ganska säker föreställning om att det är ett slags tåg vi har framför oss i denna nya situation. Och som det är med upplevelsen av tåget, är det med alla andra företeelser i upplevelsen av livet. Det är inte så mycket de yttre detaljerna hos en företeelse som principen eller kärnan bakom detaljerna, som vi bevarar i vårt minne som ett medel att känna igen liknande företeelser vid ett nytt möte. Därför kan företeelsen mycket väl till en viss grad vara förändrad – vi kommer ändå att känna igen den, liksom vi kände igen tåget. En kulturmänniska kan med lätthet skilja mellan mänskliga skapelser och naturens egna företeelser, även om hon naturligtvis inte alltid omedelbart är på det klara med skapelsens särskilda beskaffenhet eller funktion.