642. På symbolen finner läsaren dessa sex zoner i spiralen, var och en markerad med färgen för den speciella grundenergi som kulminerar i zonen. Vi återfinner alltså här på symbolen, som läses från vänster till höger: växtriket, djurriket, människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket. Dessa zoner utgör spiralens huvudavsnitt.
      På bilden är dessa avsnitt endast upptill och nedtill täckta med grundenergifärgerna, medan en del andra figurer visas mellan dessa kolorerade fält. Här ser vi således ett svart fält som har sin kulmination i djurriket, för att därefter avta och vara som minst i själva den gudomliga världen, varefter det åter tilltar för att kulminera i ett nytt tyngd- eller djurrike, och så fortsätter det. Denna svarta figur betecknar spiralens mörker och skapar alltså den kontrast till spiralens ljus, med vars hjälp de levande väsendena blir i stånd att uppleva livet.
      Som uttryck för detta spiralens ljus ser vi på symbolen en vit figur som har sin kulmination eller högsta utveckling i den gudomliga världen, varefter den avtar och blir som minst i djurriket. Därefter tilltar den åter och kulminerar i ett nytt intuitionsrike eller avsnitt av den gudomliga världen, och så fortsätter det.
      När ett väsen har upplevt en kulmination av mörkret och en kulmination av ljuset, har det passerat en spirals sex grundavsnitt eller riken. Att vi betecknat instinkt- eller växtriket som nummer 1 i spiralen, beror på att det fysiska dagsmedvetandet i form av "aningsförmågan" här har sin allra första späda början.
      Symbolens svarta och vita fält betecknar alltså spiralens två kontraster, vilka yttrar sig som "inveckling" och "utveckling" och kulminerar i medvetandet som "primitivitet" respektive "intellektualitet". Det svarta och vita fältet visar oss att såväl mörker som ljus är närvarande i var och en av spiralens sex zoner, och att dessa två kontraster har sin rytmiska utveckling genom alla sex zonerna och växelvis är spiralens ledande princip i de levande väsendenas livsupplevelse. Denna blir, som läsaren vet, fullständigt präglad av de två kontrasterna. Befinner sig väsendena i djurriket, är mörkerkontrasten den kulminerande livsupplevelsen. Befinner de sig däremot i den gudomliga världen, är ljuskontrasten den kulminerande faktorn i upplevelsen av livet. Sedan mörkerkulminationen passerats och väsendet befinner sig i människoriket eller visdomsriket, är begäret eller hungern efter ljustillvaron den härskande faktorn, medan hungern efter mörkertillvaron blir den härskande faktorn när väsendet passerat ljuskulminationen och befinner sig i salighetsriket och växtriket. De levande väsendenas samlade livsupplevelse genom den fortlöpande kedjan av spiraler formar sig på sätt och vis till en evigt fortsättande rytmisk rörelse. Det är som en evigt pågående andning. Därför har vi också kallat dessa rytmer för "kosmisk andning". (Se styckena 610 och 614.)
      I mörkerkulminationen till vänster på symbolen, det vill säga i djurriket, ser vi två strålformiga figurer, den nedre i gul och den övre i grön färg. Detta ska beteckna att några av väsendena i denna jordmänniskans begynnelsezon är speciellt känslobetonade, medan andra är intelligensbetonade.
      Till höger, vid nästa rikes början, ser vi de två figurerna sammanstråla. Detta fält uppvisar alltså en blandning av känslans och intelligensens färger och ska symbolisera att väsendenas medvetande här befinner sig i harmonisk jämvikt mellan intelligens och känsla, varigenom intuitionen får tillträde till medvetandet och det kosmiska medvetandet inträder. Dessa tre kolorerade fält betecknar alltså de tre beskrivna tankeklimaten: "intelligensklimatet" (grön färg), "känsloklimatet" (gul färg) och "intellektualitetens klimat" (gulgrön färg). (Se styckena 627, 630 och 637.)
      Det kosmiska medvetandet har vi visat på symbolens nedersta figur, där dess domäner utbreder sig mellan de två streckade linjer som går lodrätt tvärs över figuren. Som man ser, är det kosmiska medvetandet närvarande i alla spiralens zoner med undantag av djurriket. Där befinner det sig helt utanför väsendets dagsmedvetande. Och väsendet blir därför, i sitt djurisk-fysiska tillstånd, "kosmiskt medvetslöst". Här befinner det sig längst bort från Gudomen, borta från sitt eget vetande om sin odödlighet och sin höga identitet som son till Guden. Det är därför som denna zon blir mörkrets, det vill säga okunnighetens och lidandets verkliga hemvist, ja, utgör spiralens eller "det kosmiska dygnets" verkliga natt.
      Men efter natten kommer, tack vare spiralkretsloppet, den solljusa dagen. Och vi ser alltså på symbolen hur det kosmiska medvetandet, i form av den nämnda figuren, från denna livets mörka nattzon tilltar mot en kulmination som blir allt medvetandelivs allra högsta tinnar. Dessa tinnar är Gudomens egen utsiktspunkt. Allt förnimmande eller skapande är här själva livets kulmination. Som figuren visar, äger denna kulmination rum i själva "den gudomliga världen", för att sedan åter, i kraft av väsendenas mättnad på ljuset och den därigenom uppkomna hungern efter motsatsen, så småningom avta mot en "kosmisk natt" i form av ett nytt avsnitt i djurriket. Spiralkretsloppet indelar således evigheten i ett slags "kosmiska dygn". Dessa "dygn" har vi här i Livets Bog kallat "spiraldygn". (Se styckena 37 och 45.)
      Som framgår av dessa stycken eller avsnitt, kan "spiraldygnen" också rättmätigt indelas i "kosmiska timmar", "minuter" och "sekunder". Och liksom de rent fysiska dygnen utgör led i de större kretslopp som vi kallar år, framträder också "spiraldygnen" som led i större kretslopp som vi kan kalla "år". Dessa "spiralår" har också i princip sina "årstider". På bilden är detta symboliserat med hjälp av den med snedställda fält kolorerade figuren. Med två vågräta linjer är denna figur indelad i tre parallella, vågräta fält. Genom lodräta streck är figuren indelad i flera olikfärgade avsnitt. Ett av dessa avsnitt har således svart-vita snedfält*. Det sträcker sig från strecket med den helsvarta cirkeln till strecket med den halvsvarta cirkeln och betecknar den årstid som vi kallar "vinter".
      Nästa fält, alltså det som sträcker sig från den halvsvarta till den helvita cirkeln och som är kolorerat med gröna snedfält, ska symbolisera årstiden "vår".
      Från den vita cirkeln och till nästa halvvita cirkel finner vi ett avsnitt som är kolorerat med hela färgskalan. Detta avsnitt ska symbolisera årstiden "sommar", medan det följande, med bruna fält** kolorerade avsnittet, som sträcker sig fram till den helsvarta cirkeln, betecknar "höst".
      Dessa fyra årstider utgör i verkligheten endast fyra principmässiga tillstånd som går igen i alla slags kretslopp. Ett kretslopp är ju detsamma som ett energiområde, i vilket två jämbördiga motsatser var för sig kommer till likformig utveckling, kulmination och ömsesidig behärskning av varandra. Som följd härav uppstår för var och en av dem ett avsnitt i kretsloppet där de är i kulmination, och likaså för var och en av dem ett avsnitt där de har sitt minsta framträdande. Det är detta som på symbolen visas med de vita och svarta cirklarna. Det är sådana kulminationer som vi i det fysiska årets kretslopp kallar "solstånd". Det finns alltså två kontraster i varje kretslopp och följaktligen också två "solstånd". I det fysiska årets kretslopp, där de två kontrasterna utgörs av "sommaren" och "vintern" (värmen och kylan), kallar vi dessa solstånd för "sommarsolstånd" respektive "vintersolstånd".
      Men som framgår av symbolen, måste de båda kontrasterna på en punkt mitt emellan dessa två ytterpunkter vara jämbördiga. I det fysiska årets kretslopp kallar vi denna punkt eller detta stadium för "dagjämning". När vintern eller mörkerkontrasten avtagit så mycket och sommaren eller ljuskontrasten tilltagit så mycket att de båda blivit jämbördiga eller likställda, säger vi att det är "vårdagjämning". När motsatsen är fallet, och det alltså är ljuskontrasten eller sommaren som avtagit och mörkerkontrasten eller vintern som tilltagit så mycket att de passerar jämvikts- eller jämbördighetspunkten, säger vi att det är "höstdagjämning". Båda "dagjämningarna" är på symbolen markerade med halvsvarta cirklar.
      Som framgår av symbolen, är spiralen med sina sex grundenergier i själva verket uttryck för en stor "vinter" och "sommar" och därmed för en princip som är analog med det fysiska året. Samma princip upprepar sig i det vanliga dygnets tjugofyra timmar. Här har vi också kretsloppet med dess "sommar- och vinterprincip", "vår" och "höst", liksom vi även möter principen i vårt eget fysiska jordelivs kretslopp.
      Som symbolen visar, inträder spiralkretsloppets "vintersolstånd" i själva djurrikets kulmination, medan dess "vårdagjämning" befinner sig på gränsen mellan "det riktiga människoriket" och "visdomsriket". Detta betyder alltså att spiralkretsloppets vinterzon sträcker sig från djurriket, in genom "det riktiga människoriket", till gränsen för "visdomsriket". Eftersom den jordiska människan ännu befinner sig i djurriket, hör hon alltså hemma i spiralens vinterzon eller mörkerkulmination. Det är inte så märkligt att livet här, med alla krig, all lemlästning och alla olyckliga öden, blivit betecknat som "helvete" eller "dödens boning". Här kan det verkliga livet inte stråla och blomstra. Här existerar endast vinterns ofruktbara, ödsliga och förkrympta livsbetingelser. I förhållande till det verkliga livet lever väsendena här i polarnattens isregioner.
      Att dessa, det högsta, verkliga livets zoner måste vara överdådigt sköna, förstår man när man ser att själva "det riktiga människoriket", som hör hemma på underbart vackra, högt utvecklade och av flera olikfärgade solar på en gång belysta klot eller världar, endast är att betrakta som det verkliga livets svaga begynnande vårtendenser. I detta "riktiga människorike" har man till exempel i årtusenden aldrig lossat ett skott, hyst mordiska avsikter mot något levande väsen eller ätit kött eller grov animalisk föda, ja, inte ens njutit av grov vegetarisk föda, såsom rötter, blad eller stjälkar. I stället har man av jordens gröda skänkts en mångfald av härligaste fruktkött och ädlaste safter. "Den dräpande principen" har i nästan alla avseenden blivit avlägsnad från detta rikes kontinenter, vars befolkning i stället blivit genier i att skapa en atmosfär av konst, kärlek och glädje. – Hur underbart måste då inte livet vara i de ännu högre belägna, gudomliga sfärerna?
      Från "vårdagjämningen" och fram till "sommarsolståndet" har vi spiralkretsloppets "vår". Det utgörs av "visdomsriket" och den första hälften av "den gudomliga världen". De kosmiska livsformer som här utvecklas ligger lika högt över de livsformer vi just berört som den fysiska våren ligger över vinterns kalla frostperiod. Här har de tunga fysiska tillvaroformerna redan börjat upphöra, och väsendenas inkarnationer eller återfödelser försiggår nu enbart i tankematerier. Väsendenas kroppar börjar här bestå enbart av stämningar och känslor. Den "direkta" korrespondensen mellan väsendena börjar här bli allmän och avlöser den primitiva och besvärliga "indirekta" korrespondensmetoden med "språk", "tal" och "skrift", som väsendena hittills varit beroende av. Här blir väsendenas minsta önskningar synliga i materien i samma strålflöde och med samma kraft som dessa väsen äger konstnärligt geni, tankeförmåga och fantasi att utforma önskningarna med. Men det är inte bara den geniala skaparkraften i rent konstnärlig, känslomässig kolorit som här är så starkt utvecklad. Samtidigt är vi här i intelligensens egen hemvistzon, där alla former av intelligensmässiga manifestationer således kulminerar. I lysande och strålande materier ser vi denna kosmiska vårzons frambrytande liv som en strålande uppenbarelse av vad som kan manifesteras genom väsendenas allra högsta intelligensmässiga kunnande.
      Det som i särskild grad dominerar detta plan är världsalltets analyser, inte nedtecknade på papper eller i böcker stående på hyllor i bibliotekens salar, utan framträdande som plastiska, kolorerade verklighetsfigurer, upprätthållna i de gudomliga materierna av sitt upphovs vilja eller på dess önskningars bud.
      På samma sätt ser man här modeller till kommande uppfinningar i fysiska världar framträda i levande funktion. Ja, vi står inför en ocean av modeller till tekniska och mekaniska apparater, maskiner, kommunikationsmedel, byggnadskomplex, fabriksanläggningar, hamnanläggningar osv. Vidare finns här sådana saker representerade, som kläder, skor, hattar, möbler, smycken och dylikt. Och då är detta ändå bara den lägsta graden av zonens intelligensuppenbarelse. I de högre graderna ser man modeller inte bara till kommande kulturer och samhällen, utan till och med modellerna till kommande nya väsensarter, nya djur- och människotyper av hittills oanade slag, nya arter av växter, alltsammans realiteter som senare ska tas i bruk och levandegöras i kött och blod i fysiska världar. Ja, här myllrar det av funktioner och verksamheter, men allt är genialitet, allt är levande, allt är fullkomligt. Vi befinner oss här i Gudomens egen "ritsal" eller "modellverkstad". Här finns de första fröna eller groddarna till alla kommande uppenbarelser, groddar som senare ska spira upp och växa och fylla kommande klot och världar med fruktbarhet och befolkning, försköna och förhärliga livet under oanade sekler framåt i tiden, i evigheten. Vi befinner oss här i livets absoluta, högsta "vår".
      Från "sommarsolståndet" och fram till "höstdagjämningen" ser vi på symbolen ett avsnitt som är kolorerat med färgskalans alla grundfärger. Detta avsnitt ska symbolisera den årstid vi kallar "sommar".
      I spiralkretsloppet sträcker sig detta avsnitt från "den gudomliga världens" kulmination och in genom "salighetsriket" till gränsen mellan detta och "instinkt-" eller "växtriket", som ju är den nya spiralens eller ett nytt kretslopps första zon.
      Det säger sig självt att sommarprincipen, här i den högsta delen av kretsloppet, kommer till en manifestation eller utveckling som övergår allt som över huvud taget kan tänkas, fattas eller förnimmas i fysisk materia. Men så mycket låter sig ändå dokumenteras, som att vi här befinner oss i själva kulminationen av livsupplevelsen. Detta betyder alltså att den fullkomlighet, den harmoni, den skapelse, den upplevelse, som här kommer till uttryck, inte på något vis kan överglänsas. Vi står här på själva livets allra högsta tinnar. Här finns inget "ovanför". Vi befinner oss i den allra högsta regionen. Allt som inte tillhör denna zon kan således endast höra hemma "nedanför". Vi är i en sfär av så hög medvetandemässig rang, att vi är vid gränsen för vad som över huvud taget kan önskas av fullkomlighet, harmoni, genialitet och skaparkraft. Några önskningar som ligger högre kan alltså inte uppstå i väsendenas mentalitet. Varje önskan måste därför, om den inte hör sfären till, vara av lägre natur, vara något som blott kan uppfyllas på ett primitivare plan. Det är således lika omöjligt att nå högre i mentalitet och upplevelse här i spiralens sommar, som det är omöjligt att i det fysiska årets kretslopp nå en högre kulmination eller blomstring av liv än den som äger rum just i detta kretslopps sommar. Inget liv kan nå högre än till sommarutvecklingen. Liksom den fysiska sommarutvecklingen bärs av ett harmoniskt samspel mellan solvärmen och vinterkylan, så bärs den kosmiska spiralens sommar av ett harmoniskt samspel mellan ljusets och mörkrets två stora kontraster i själva medvetandelivet eller mentaliteten. Detta samspel är sommarens kulminerande fysiska blomsterflor och färgprakt överförd till intellektuellt kunnande. Dessa väsens atmosfär är trädens, hustakens, tornens och spirornas silhuettmystik mot den ljusa sommarnattens klara himmel. Deras väsen uppenbarar sig som den soliga sommardagens stillhet vid den vita sandstranden, som den gryende sommarmorgonens friska, rena luft och glänsande daggdroppar i blommor, blad och grenar, som den dallrande sommarvärmens lek med horisontens konturer en het middagstimme, som den gyllene aftonsolens glöd över havet eller silvermånens glans över sjön en stilla sommarnatt. Allt hos sommaren som är smekande, lysande, värmande och styrkande symboliserar, eller är i princip identiskt med, "den gudomliga världens" omfamning av det levande väsendet. Dess ljus är mental kulmination. Denna kulmination är kärlek. Kärlek är alltså mentalitetens gyllene sommarsol. Den fysiska sommaren är ett strålande återsken av detta överjordiska rikes glans. Den är kulminationen av Guds atmosfärs inträngande på det fysiska planet. Sommaren är "Guds ande som svävar över vattnet". Den är Guds närhet i naturen, i mentaliteten och skapelsen.
      Men efter en kulmination eller högsta manifestation kommer en avslappning. Efter en så långvarig uppfyllelse av alla högre önskningar och begär blir en motsvarande mättnad oundviklig. Den starka yttre utvecklingen börjar nu avta, börjar "vissna". Spiralkretsloppets "höst" börjar visa sig.
      På symbolen är denna zon markerad genom avsnittet med de bruna snedställda fälten** och sträcker sig från "höstdagjämningen" till "vintersolståndet". Detta betyder, som symbolen också visar, att den sträcker sig från "instinktrikets" början till "tyngdrikets" kulmination. Denna kulmination är detsamma som "vintersolståndet". Den bärande medvetandefaktorn i denna zon är, här liksom i de föregående kosmiska "årstiderna", i stor utsträckning den närmast föregående zonens grundenergi, i detta fall alltså "minnesenergin".
      När den stora mättnaden inträder, börjar väsendet förlora intresset för den yttre, samtida världen och söker efter kontrasten till denna. Men en sådan kontrast kan väsendet inte alls finna i rent yttre mening, så länge det befinner sig i "den gudomliga världen". Den enda utvägen för att finna och uppleva en sådan kontrast har väsendet därför genom sin "minnesförmåga". Genom denna kan det uppnå förbindelse med minnena från sin forntida upplevelse av spiralkretsloppets djuriska zon. Som vi vet från tidigare skildringar i Livets Bog, är dessa minnesupplevelser inte någon i det yttre existerande, dräpande verklighet, utan framträder här i ett skönt, renat tillstånd, varför vi har kallat dem "guldkopior". Men eftersom de utgör detaljer från en tidigare del av spiralkretsloppet och därför här i "den gudomliga världen" endast kan existera som minnen eller "guldkopior", blir de i denna värld till "inre upplevelser". Men i samma mån som väsendet blir mättat av "den gudomliga världens" harmoni och fullkomlighet stiger dess längtan efter kontrasten till denna "yttre upplevelse", och det måste alltså i motsvarande grad söka sig inåt i sin minnesvärld. Och ju mer väsendet koncentrerar sig inåt i denna sin "inre värld", desto mer blir dess yttre, synliga framträdande eller manifestation stilla och overksam. Det är detta avtagande intresse för den "yttre världen" som från samma yttre synpunkt nödvändigtvis kommer att te sig som "döende". Det är denna svängning av mentalitetens inriktning, från den "yttre" till den "inre världen", som vi kallar "att vissna". Och det är just denna svängning som vi varje höst kan bevittna ute i naturen. Den sker nämligen i stor omfattning i växtriket. När vi ser att löv och blad vissnar om hösten, är det i själva verket detsamma som att träd och örter vänder sitt medvetande bort från den yttre, fysiska världen och in mot sin "inre värld". Här ser vi en högre andlig eller kosmisk princip upprepa sig i fysiskt synlig form. Det vi kallar "höst" är alltså ett kretsloppsstadium eller en kosmisk princip, vilken liksom de övriga "årstiderna" upprepar sig i alla existerande former av livsupplevelse.
      Denna "inåtvända" tillvaro, då väsendet mer och mer lever inne i sina egna minnen, är också en underbart lysande tillvaro, även om den utåt visar sig som en stillhetens eller "dödens" värld. Som nämnts framträder dessa minnen som "guldkopior", vilket betyder att dessa forntida upplevelser, som alla i förhållande till väsendets nuvarande stadium i kretsloppet är primitiva, nu ses i ett strålande ljus. De utgör ju ofrånkomliga led i kretsloppet och är absolut nödvändiga för dettas fullkomliga existens, och därmed för möjligheten till varje livsupplevelse. En sådan syn av de forntida upplevelserna skiljer sig alltså från den ursprungliga synen. Denna ursprungliga syn var rent fysisk eller illusorisk och betecknade händelserna som "olyckliga", som "orättvisa", som "straff" från en vred försyn eller vreda gudar, som "död" eller förintelse av liv, som "helvete" eller dylikt, medan den "guldkopierade" synen ser samma händelser med kosmisk klarsyn, varvid de framträder i en förstärkt njutning, då väsendet ju befinner sig i en överflödande mättnad av den "guldkopierade" synens kontrast. "Guldkopiorna" är således en tillfällig tillfredsställelse av en begynnande hunger efter motsatsen till den gudomliga världens överflödande fullkomlighet, vilken väsendet är så mätt på. Väsendet ser på "guldkopiorna" som ett hungrigt väsen ser på sin favoriträtt. En "guldkopia" är detsamma som ett hungrande väsens kosmiska klarsyn av ett minne, som är uttryck för den manifestationsart som ensam kan tillfredsställa detta väsens mest framträdande mentala hunger. Det är självklart att en sådan syn verkar mer lockande och kärkommen än synen av sådant som väsendet redan är mätt och övermätt på.
      När väsendet, efter sin kulminerande mättnad på "den gudomliga världens" strålande överflöd av genialitet i skönhet, konst och fullkomlighet, vänder blickarna mot sin egen forna, yttre fysiska värld, vilken här i denna del av spiralkretsloppet där väsendet nu befinner sig endast kan existera som dess minnesvärld, det vill säga en "inre värld", så kommer denna "inre värld" på grund av väsendets hunger att framträda i en kraftigt förstärkt njutning. Det är denna förstärkta njutning av livsupplevelsen som vi kallar "salighet". "Salighet" är alltså detsamma som upplevelsen av "guldkopior". Och den del av spiralkretsloppet där väsendets dagliga tillvaro bärs av denna upplevelse, känner vi här i Livets Bog som "salighetsriket".
      Men väsendet kan inte ständigt fortsätta att finna tillfredsställelse i sin minnesvärld. Det en gång upplevda blir snabbt åter utlevt. Men denna utlevelse skapar liv och utveckling i väsendets talangkärnor från den förra spiralen, där de upplevelser blev till som nu är "guldkopior", vilket alltså betyder i den nämnda spiralens växt- och djurrike. Och med detta liv eller denna tillväxt i talangkärnorna börjar väsendets medvetandeenergier att stråla utåt. Verkningarna av dess hunger och begär börjar bli synliga i den "yttre världen", vilken efter hand under individens inåtvända medvetandetillstånd blivit en "vissnande", "öde" och "döende zon".
      Som framgår av symbolen är det dessa synliga verkningar som i det kosmiska kretsloppet utgör "instinktriket" och första hälften av "tyngdriket", det vill säga "växtriket" respektive "djurriket". Dessa former av medvetandemanifestationer är, i förhållande till "den gudomliga världens" egna manifestationer, endast att likna vid "mineralrikets" företeelser i årets kretslopp. "Djurrikets" och därmed jordmänniskans mest framträdande geniala former av dräpande verksamhet är endast att betrakta som bergkristallens växt eller isblommornas tillkomst på våra fönster i förhållande till de former av manifestation eller skapelse av livet som förekommer i "den gudomliga världen". Det följande avsnittet i det kosmiska kretsloppet är därför att betrakta som höstens första svaga ansatser till knoppar och förberedelser inför den nya våren längre fram i kretsloppet. Men så länge "den gudomliga världens" manifestationer ännu inte helt vissnat bort i väsendets mentalitet, har detta väsen alltjämt kvar något av denna världs ljus och färgglans över sig. Det är denna "den gudomliga världens" sista rester eller försvinnande spår som i det kosmiska kretsloppet ger zonen en prägel av "höst", på samma sätt som de vissnande blommorna, de gula löven och sensommarblommorna är höstens kolorit i det fysiska årets kretslopp. Men när spåren från denna förr så strålande värld inte längre dominerar väsendets medvetande, finns där inget annat kvar än de nämnda begynnande, mycket svaga groddarna och elementära "vårförberedelserna". Och hösten existerar inte längre. Men då denna späda, spirande värld ännu bara har en mycket ringa yttre skapar- eller manifestationskraft, får vi här det ofruktbara och öde avsnitt i spiralen som vi kallar "vinter". "Vintern" är således ett avsnitt i kretsloppet, där den allra första elementära ansatsen till yttre manifestation behärskar tillvaron. I det fysiska årets kretslopp är dessa elementära manifestationer mest kända som köld-, is- och snömanifestationer, vilka motsvarar det framskridna mineralrikets uttrycksformer. I det kosmiska kretsloppet blir denna köldregion detsamma som jordmänniskozonen och "det riktiga människoriket". Den aktivitet som utlöses från dessa zoner är således i det kosmiska kretsloppet ingenting annat än den aktivitet som äger rum mellan vintersolstånd och vårdagjämning i det fysiska årets kretslopp, det vill säga den aktivitet som sträcker sig från frost och köld till de första spirande snödropparna eller andra tidiga vårblommor som tittar upp genom snön. Vi har alltså här åter nått fram till "vinteravsnittet" i spiralkretsloppet.
      Härmed har vi sett de fyra årstiderna göra sig gällande i det kosmiska spiralkretsloppet. Vi har bevittnat hur ett enskilt kretslopp består av samma fyra principer som det fysiska året, och det är därför vi här i Livets Bog kallar det "spiralår".
 
____________
* De snedställda fälten omnämns som grå i Den eviga världsbilden, del 2.
** De snedställda fälten omnämns som röda i Den eviga världsbilden, del 2.