653. Från solnedgång till midnatt har vi dygnskretsloppets "höst". Här skulle normalt "sommarframträdandet" i jordmänniskornas dygnskretslopp ha varit ett passerat stadium. Väsendena skulle i själva verket ha varit helt mättade av dagens upplevelser och enbart längta efter vila och stillhet, med andra ord vara sömniga och trötta. Men så är det inte. De fortsätter i stor utsträckning sitt dygnskretslopps "sommarframträdande" efter solnedgången, eftersom detta kretslopps "sommarzon",* det vill säga eftermiddagen, under vissa tider på året och på vissa ställen på jorden, är alltför kort. Solen går ned långt innan väsendenas dagsenergier är förbrukade och därmed långt innan väsendena söker vila eller känner sig sömniga och trötta. Eftermiddagens framträdande sträcker sig därför under dessa årstider långt in på nattens domäner. Därvid uppstår en differens mellan dygnskretsloppets "årstider" och jordmänniskans mentala framträdande. Denna differens uppstår till följd av att dygnskretsloppets "årstider" uppträder i en rytmisk förlängning och förkortning. Detta gäller dock inte i ekvatorialzonen, där dag och natt är konstant lika långa året runt. Jordens områden utanför denna zon får efter vintersolståndet tilltagande, allt längre dagar fram till sommarsolståndet, och på motsvarande sätt allt kortare dagar därifrån och fram till nästa vintersolstånd. Denna förlängning och förkortning av dagarna kulminerar vid polerna, där det normala dygnskretsloppet helt har upphört i och med att dagen, när den är som längst, helt avlägsnar natten från dygnets tjugofyra timmar. Den spänner nämligen här över hela tiden från vårdagjämning till höstdagjämning, varefter nattens mörker har sina oavbrutna domäner ända till nästa vårdagjämning, fastän jorden naturligtvis ständigt gör sina tjugofyra timmars varv kring sin egen axel.
 
____________
* "Höstzon" är rättat till "sommarzon".