656. Med ett mindre gynnsamt tillstånd för jordmänniskoorganismen förstår vi här ett sådant tillstånd, där jordmänniskan lever ett liv som inte uppfyller de betingelser som krävs för att dess organisms yttre såväl som dess inre ska kunna vara friskt och sunt och till hundra procent tjänligt för väsendets manifestation. Om ett väsen till exempel intar föda och dryck som i realiteten inte är naturlig, blir livsbetingelserna för väsendets naturliga mikroindivider i motsvarande grad försämrade, ja, de kan vara så onaturliga att dessa mikroväsen inte alls kan leva i organismen. De dör då ut, samtidigt som lägre, mer robusta och primitiva mikroväsen, vilka är tillräckligt hårdföra för att kunna leva under de onaturliga betingelserna, inkarnerar i organismen. Men då dessa är mindre intellektuella eller medvetna än de normala mikroväsendena, blir makroväsendets livsfunktion därigenom nedsatt. Och med denna nedsättning av den normala livsfunktionen upphör naturligtvis det normala välbefinnandet i samma mån.
      Om en människa till exempel använder drycker som verkar berusande och onaturligt stimulerande, ödelägger hon helt livsbetingelserna för de normala mikroväsen genom vilkas medvetandefunktioner hon upplever den normala törstförnimmelsen. Och i hennes organism inkarnerar då mikroväsen av en så primitiv och robust karaktär, att de kan leva eller klara sig i de abnorma betingelserna, ja, rent av hör hemma i dessa förhållanden som gjorde livet omöjligt för de normala mikroväsendena i organismen. Men då sådana primitiva väsen alltså hör hemma i de abnorma förhållandena, innebär det att de fordrar makroväsendets begivenhet på sådana drycker för att kunna få en för dem normal tillvaro eller ett kroppsligt välbefinnande. Och detta krav utgör således ett slags medvetandekraft. Denna kraft upplever makroväsendet i sin tur som en törst eller ett begär efter alkoholen eller de andra giftämnen som det fått vanan att inta. Detta betyder att makroväsendet har mist sin förmåga att känna en naturlig törst, och det kommer hela tiden att ha en onaturlig törstförnimmelse. Dess organism har därmed mist sin förmåga att känna det naturliga begäret efter de för organismen absolut nödvändiga, normala fukt- eller vätskeämnena.
      Det säger sig självt att samma företeelse principiellt gör sig gällande om väsendet vänjer sig vid att inta felaktig fast föda. Här blir även smakorganen förändrade, och väsendet kan få vanan att känna hunger eller begär efter felaktiga födoämnen. Det är också självklart att om ett väsen känner både felaktig hunger och felaktig törst och tillfredsställer dessa två abnorma begär, måste detta underminera organismen och till slut göra den till ett eländigt och obrukbart redskap för väsendets normala utvecklingsstadium eller normala mentala standard.