660. Nu frågar man kanske: Kunde då detta ha varit annorlunda? Och härpå måste svaret orubbligt bli, att det aldrig kan vara ett uttryck för normalitet att en makroorganism i sig själv i större eller mindre utsträckning verkar ödeläggande på sina egna normala och därför oumbärliga mikroväsen. Och då alltså jorden, som vi just har konstaterat, i viss utsträckning befinner sig i en sådan situation, måste denna situation absolut betraktas som en abnormitet, vilket ju är detsamma som "invaliditet".
      Men en invaliditet har alltid en orsak. Och orsaken till jordorganismens invaliditet är inte svår att finna. Jordorganismen befinner sig ju själv som ett organ i solsystemet och får sin livgivande kraft från solen. Den står alltså i ett utomordentligt starkt beroendeförhållande till solen. Då detta förhållande på ett eller annat sätt blivit stört, har det här, liksom i varje annan organism där det inbördes förhållandet mellan organen störs, uppstått olyckliga komplikationer som mer eller mindre avlägsnar de normala livsbetingelserna och i samma mån gör den normala upplevelsen av livet besvärlig. Och det är just sådana besvärligheter som sätter sin prägel på den jordmänskliga tillvaron. Dessa besvärligheter visar alltså att jordens förhållande till solen har blivit stört.