662. Att jordaxeln har fått denna lutning, kan endast tillskrivas en överdriven tyngdmanifestation i jordens medvetande, det vill säga en mental yttring som var för våldsam i förhållande till de fasthållande krafterna för dess naturliga plats i systemet. Denna mentala yttring, som vi senare ska återkomma till, har medfört liksom en chock för jordjagets fysiska organism. Denna har rubbats i sitt läge. Det är självklart att detta inte har kunnat försiggå stilla och obemärkt för dess mikroindivider. Och vi känner också till sägner om stora naturkatastrofer, om kontinenter som gått under, sjunkit i havet. Vi har berättelserna om syndafloden, om hur "vattnet steg mer än sju meter över bergen" och liknande. Att sådana jättekatastrofer ägt rum, kan inte bestridas. Men de närmare tids- och platsangivelserna för dessa enorma katastrofer, och hur högt "vattnet steg", har ingen betydelse i detta sammanhang. Dock måste vi betona att orsaken, som nämnts, var en alltför stark tyngdmässig mental yttring. Då jordklotsväsendet bara kan ha ett starkt mentalt framträdande gentemot de medväsen som hör hemma i dess eget mellankosmos, måste detta mentala framträdande alltså vara detsamma som en korrespondens mellan jordklotsväsendet och ett eller flera av dessa medväsen. Då dessa väsen från vår synpunkt sett utgör vad vi kallar "himlakroppar", måste den chock som framkallade jordklotets axellutning vara identisk med en alltför stark energiutveckling i dess korrespondens med, eller dess förhållande till dessa himlakroppar. Om denna alltför starka växelverkan av energi i dess rent yttre, fysiska framträdande gav utslag i att någon av dessa kroppar på sin väg genom världsrymden kom i farlig närhet av jordbanan, eller om den gav utslag i någon helt annan yttre fysisk företeelse, har ingen betydelse för analysen. Här har vi endast till uppgift att påvisa dessa avlägsna forntida jättekatastrofers nuvarande verkningar. Och som redan nämnts, är det dessa verkningar som är orsak till att jordmänniskorna i viss utsträckning själva måste skapa det skydd eller det värn för sin existens eller sitt liv som jordklotet, till följd av den genom forntida katastrofer framkallade invaliditeten, nu av naturen inte är i stånd att erbjuda dem. Livet i jordklotsorganismen är därför på grund av denna invaliditet något besvärligare för dess mikroväsen än vad det skulle ha varit, om dess axel haft ett helt normalt läge i förhållande till systemets centrum.