671. Då alla den materiella vetenskapens facit eller resultat enbart kan uttryckas i siffror, kan denna vetenskap i sig själv endast vara identisk med en samling eller anhopning av kunskaper om "grader" av verkningar. Men dessa verkningars absoluta orsak är ett mysterium för varje forskare som enbart är materialistiskt inställd. Ja, han kanske till och med helt förnekar en sådan orsaks absoluta existens och proklamerar därmed i själva verket, att varje ting skapar sig självt. Han katalogiserar och betecknar visserligen alla sina forskningsresultat som "orsaker", men då även dessa visar sig vara "verkningar", till vilka han måste finna nya "orsaker", vilka likaså avslöjar sig som "verkningar", har han inte kommit längre för det. Hans vetenskap utgör enbart kunskapen om en ocean av verkningar, till vilka han aldrig kan finna orsaken, då de orsaker som är tillgängliga för hans fysiska sinnen alltid avslöjar sig som helt och hållet identiska med nya verkningar. Och hans "siffervetenskap" kommer alltså ständigt att vara identisk med en proklamation av livlösa verkningar. Ja, till och med när det gäller ursprunget till hans egen och medväsendenas identitet, namnger han "orsaker" som i sig själva är lika livlösa verkningar. Konsekvenserna av detta blir att hela universum i realiteten är en omätligt stor mental öken, en livlös sfär, ett allomfattande dödens rike.
      Han betecknar visserligen sig själv och medväsendena som "levande väsen", men så länge han endast föreställer sig själv och dessa medväsen som timliga verkningar av timliga orsaker, blir hans vetande och framträdande i själva verket ett indirekt tillkännagivande av döden i stället för livet. Inte underligt därför, att livet eller tillvaron ständigt visar sig vara ett mysterium för människan så länge hon ännu befinner sig i denna tankesfär. En föreställning som så absolut strider mot alla tydliga fakta, kan aldrig bli total eller helt dominerande. Det levande väsen som endast kan existera genom tänkande och skapande, det vill säga genom att utlösa rörelse, varigenom tillvaron blir en ocean av rörelser i vilken detta väsen måste leva, röra sig och vara till, kan inte i längden bli kvar i föreställningen om rörelsen såsom ett uttryck för "döden", i synnerhet inte då väsendet som orsak till sitt eget framträdande ständigt måste förnimma sitt eget jags tänkande och vilja. Dag ut och dag in, år efter år, blir det ovillkorligen vittne till att dess eget jags vilja och kunnande är de djupaste orsakerna till utformningen av dess eget skapande av rörelse och manifestation. Det är denna utformning av rörelsen eller skapelsen som utgör livet. Men då denna utformning endast kan existera som ett resultat av ett jags vilja och kunnande, kan över huvud taget ingen rörelses framträdande och utformning förekomma utan att avslöja ett sådant jags närvaro i varje skapelses eller rörelses utformning. Det är alltså detta jag som blir tingens verkliga orsak. Men denna orsak kan inte betecknas med "sifferfacit". Detta jag är inte något timligt. Det är inte identiskt med verkningar av en föregående orsak. Det kan således inte vara skapat. Det kan endast betecknas som "något som är". Genom dess vilja och dess kunnande frambringas alltså rörelsens utformning eller det som vi kallar skapelse. Men därmed kommer något in i skapelsen eller rörelserna som går utöver mått- och viktfacit. Det kommer in något som gör dem till uttryck för en bestämd vilja och kunskap. Men rörelse och skapelse som är uttryck för vilja och kunskap, kan ju endast ha till orsak "något" som kan vilja och kunna. En sådan orsak kan inte vara enbart timliga verkningar, för dessa kan som bekant omöjligt tänka och är därmed oförmögna både att vilja och att kunna. En verkan är rörelse, men rörelse kan inte tänka. Den kan därför varken önska, handla eller uppleva. Men när vi inte desto mindre finner att alla rörelser i naturen visar sig vara uttryck för vilja, eftersom de uttrycker logisk eller ändamålsenlig skapelse – det rör sig ju här inte bara om de mänskliga organismerna eller djurens kroppar, vi finner också logik i både växt- och mineralskapelsen – är det givet att tingens eller rörelsernas orsaker inte kan vara enbart andra rörelser, utan måste vara något som är rörelserna överlägset, något som kan "tänka" och "uppleva" och utifrån detta "vilja" och "kunna". Detta något är tingens upphov. Det är själva "det levande" i tillvaron. Detta "levande" är tingens absoluta, första orsak. Och det är denna orsak som utgör vårt eget själv och som vi uttrycker med begreppet "jag". Och det är således detta jag vi har att tacka för vårt framträdande som "levande väsen".