672. Med denna orsak inbegripen i våra analyser av livet blir dessa analyser fullkomliga eller hundraprocentigt omslutande en helhet. Och med denna orsak synliggjord i det levande väsendets analys har vi kommit till en orsak som skiljer sig från alla andra genom att den inte kan upplösas eller identifieras såsom varande verkningar av en ny orsak. Vi har med andra ord kommit till ett "något" som är rörelsens regulator. Att en sådan regulator finns, kan vi inte komma förbi eftersom alla rörelser, som nämnts, visar sig vara led i en logisk eller ändamålsenlig skapelse. Denna logik är alltså något som är överordnad rörelserna. Men då vi i vårt eget liv erfar som ett faktum att logik inte kan existera som en självständig egenskap, utan endast uppträder som en förmåga hos ett "något" inom oss själva, vilket upplever rörelserna och önskar gripa in i dessa, så måste detta upplevande och önskande eller begärande "något" finnas till före logiken. Och då detta "något" upplever eller erfar rörelserna och i sin tur ger uttryck för dessa erfarenheter i form av ett logiskt ingripande i rörelserna, blir det alltså här ett faktum att detta "något" är den sista och djupaste orsaken till allt i hela det levande väsendets manifestation, existens eller framträdande.
      Att det verkligen är på detta sätt, kan läsaren här lätt övertyga sig själv om genom att iaktta sin egen läsning av dessa rader. Blir det inte just genom denna iakttagelse ett faktum att det i honom finns ett sådant överordnat "något" som önskar läsa raderna? Är det inte likaså ett faktum att själva läsningen är detsamma som skapandet av rörelse, i varje fall inne i hans tankevärld? Och blir det inte även ett faktum att "han" själv reglerar denna rörelse? "Han" bestämmer hur länge läsandet ska pågå. Att det är ett faktum att "han" i och med verkställandet av läsningen kommer att uppleva att läsningen skapar intryck i "hans" medvetande, alltså en ny rörelse, kan heller inte förnekas. "Han" skapar rörelse och upplever rörelse. Dessa intryck kan skapa sympati eller antipati i "hans" medvetande och därigenom kommer de att medverka vid "hans" framtida opererande med eller utlösning av rörelse.
      Men vem är denna "han" som önskar läsa och därigenom tar emot intryck, och sedan använder dessa i sin framtida viljeutlösning, antingen den är sympatiskt eller antipatiskt inriktad? Hela manifestationen försiggår ju genom en kombination av organ, det vill säga redskap. Men kan det vara dessa redskap som är identiska med det läsande eller upplevande "något"? Kan ett redskap vara självständigt? Kan en yxa själv fälla ett träd? Men finns det någonting hos den synliga delen av läsaren som inte utgör redskap? Är inte hjärnan, nerverna, blodet, muskulaturen, körtlarna, lungorna, hjärtat och levern etc. identiska med organ och således var för sig redskap? Men då den synliga delen av väsendet utgör redskap, kan ingen av dessa synliga företeelser i verkligheten vara denna "han" eller detta "något" som begagnar sig av redskapen och därigenom upplever läsningens innehåll.
      Om man trots detta påstår att dessa redskap tillsammans utgör denna "han" och att man därmed har funnit hela lösningen, innebär detta alltså detsamma som att man påstår att yxan själv kan fälla trädet. – Det är lika lite ögonen som ser, som det är yxan som fäller trädet. Såväl ögonen som hjärnan är redskap, med vilka "något" kan läsa och förstå. Detta "något" är visserligen i sig självt ett intet utan sådana medvetanderedskap; men redskapen skulle vara lika hjälplösa och omöjliga utan detta "något". Är det inte detta vi bevittnar när vi betraktar ett lik? Det har ju alla redskapen, ögon, hjärna osv., i behåll. Varför framträder det då som ett lik? Är det inte just därför att det inte längre tas i bruk av det "något" som tidigare upplevde genom denna organisms samtliga organ?
      Att detta "något" är osynligt, är självklart. I motsatt fall måste det ju ha varit skapat eller frambringat, och det är just detta som det absolut inte kan vara. För om det vore skapat, måste det ju vara identiskt med verkningar som i sin tur är rörelse. Och vi måste då falla offer för dårskapen att betrakta vårt eget själv eller jag som identiskt med denna rörelse eller dessa verkningar. Med andra ord: slutsatsen av detta måste bli att vi betraktar oss själva som döda företeelser, vilket vore detsamma som ett indirekt tillkännagivande av att vi inte alls existerar. Och vi skulle då befinna oss på precis samma mentala våglängd som den nutida materialistiskt inställda forskare som frånkänner det icke skapade och därför eviga självet eller jaget existens. Denne befinner sig i den högst egendomliga situationen att han gör någonting till ett levande faktum genom att förneka dess existens. Förnekandet avslöjar nämligen viljeutlösning, viljeutlösningen åter avslöjar en synpunkt, synpunkten avslöjar ett tänkande, och tänkandet kan väl inte frånkännas att vara livets eget förnämsta bevis för att det existerar. Ju mer förnekaren ropar ut sitt förnekande, desto mer bekräftar han sin identitet som "levande väsen" eller sitt jags suveränitet som livets evigt existerande "första orsak". Det är självklart att han i lika hög grad bevisar sitt eviga jags identitet genom att ropa ut ett bejakande av dess existens. Men detta verkar inte så kuriöst. Det är nämligen i detta fall helt oväsentligt om det är ett bejakande eller ett förnekande som det levande väsendet manifesterar. Båda manifestationerna är lika stora bevis för viljeutlösning, synpunkter och tänkande, och visar sig därmed båda vara orubbliga kännetecken på det eviga "något" eller jaget hos väsendet i fråga.