690. Ja, det rör sig här om ett perspektivförhållande. I det levande väsendets mentala förnimmelseområde finns det, liksom i dess fysiska förnimmelseområde, en närzon och en fjärrzon. Det kan väl förutsättas vara allmänt bekant att alla detaljer eller företeelser i ett fysiskt förnimmelseområde är mycket lättare tillgängliga eller överskådliga i närzonen än i fjärrzonen, där de till slut helt försvinner i dis och avstånd. Samma sak gäller i princip också för den mentala horisonten. Och inom denna utgör alla av människor frambringade företeelser närzonen. Allt som människorna själva frambringat har de naturligtvis lättare att förnimma, överblicka eller förstå. När vi ser ett klädesplagg, hyser ingen normal kulturmänniska något som helst tvivel om att det är fråga om en mänsklig produkt. Att hon skulle hitta på att tro att plagget skapat sig självt, är helt uteslutet. Om hon däremot ser något som inte är skapat av människor, till exempel en blomma, ett träd eller själva solsystemet, kan det inte uteslutas att hon kan vara tveksam om dessa företeelsers verkliga upphov, trots att de i sin natur avslöjar en logik eller ändamålsenlighet som ingalunda är mindre än den som klädesplagget avslöjar. Här är benägenheten att mena att företeelserna har skapat sig själva till och med rätt vanlig. Orsaken till att jordmänniskan således kan värdera skapade företeelser så väldigt olika ligger helt enkelt i dessa företeelsers placering inom människans förnimmelseområde. Det är inte svårt att förstå att klädesplagget – eftersom det är en mänsklig produkt – endast kan vara placerat i det mänskliga förnimmelseområdets absoluta närzon, medan de andra företeelserna – blomman, trädet och solsystemet – ovillkorligen måste befinna sig i samma förnimmelseområdes mentala fjärrzon. Följaktligen kan människan inte undgå att vara utomordentligt väl orienterad om klädesplagget, ja, i så hög grad att det är ett faktum för henne att dess tillkomst varit omöjlig utan en skräddare, alltså utan ett levande väsen som upphov. Klädesplagget är alltså en företeelse som är så gynnsamt placerad i förnimmelseområdets mentala närzon hos väsendet i fråga, att detta haft möjlighet att med sina sinnen förnimma inte bara klädesplagget, utan även till hundra procent dess upphov.
      Helt annorlunda ligger det till med blomman, trädet osv. Dessa är inte mänskliga produkter och befinner sig därför i det mänskliga förnimmelseområdets fjärrzon. Väsendet kan alltså inte vara så fullkomligt orienterat här som när det gäller klädesplagget. De nämnda företeelserna rymmer många dunkla fält, mycket är borttonat och utplånat på grund av det mentala avståndet mellan dem och förnimmelseområdets upphov. Ja, mycket är så otydligt eller föga tillgängligt för förnimmelse inom väsendets förnimmelseområde, att detta väsen inte alls kan konstatera något upphov till företeelserna. Och det är därför lätt att förstå att väsendet råkar ut för den illusionen eller övertron att föremålen blir till av sig själva, eftersom ju väsendet endast ser rent fysiska perspektiv och ännu inte har lärt sig förnimma eller räkna med att allt förnimmande beror på ett mentalt perspektiv.