694. Att man inte kan se upphoven till fjärrzonens detaljer, kan inte i något enda fall vara bevis för att de inte existerar. Mikroväsendena inne i vår egen organism kan inte heller se upphovet till denna deras egen värld, och ändå är det ett faktum att vi existerar. Har vi ens själva sett upphovet till denna värld, som ju är detsamma som vår egen organism? Nej, allt vi ser eller bevittnar av oss själva är bara en serie funktioner, iscensatta med hjälp av en mängd organ eller animaliska apparater, vilka hela tiden existerar som en periferi omkring ett upplevande, manifesterande och viljeförande centrum. Detta centrum kan aldrig någonsin bli tillgängligt för förnimmelse annat än just som en innersta kärna, kring vilken all upplevelse ovillkorligen utgör en yttre företeelse eller periferi. Vart vi än riktar vår blick, kommer vi alltid att känna oss själva som det absolut innersta i denna vår upplevelse. Samma sak gör sig gällande vid varje slags beslut eller viljeföring. Dessa har inte sin upprinnelse i något yttre. De börjar inte i fingerspetsarna eller tårna. De börjar inte i huden eller muskulaturen. De börjar inte i levern, hjärtat eller blodet, liksom de inte ens kan ha sin första upprinnelse i hjärnan, som ju också är ett organ och därmed endast en apparat, ett redskap, som är underkastat viljan och således också måste vara periferiskt för det viljeförande "något". Före en handling måste det finnas tänkande. Men tänkandet kan inte ske genom ett "ingenting". Det måste finnas ett verktyg eller redskap för tänkandet. Detta redskap måste då finnas före tänkandet. Men ett tänkande som resulterar i handling är ju detsamma som viljeutlösning. I en viljeutlösning är det alltså något man vill eller inte vill. Detta "att vilja" eller "att inte vilja" framträder därmed som ett tillstånd som måste höra hemma djupare ned i det levande väsendets medvetandecentrum än själva tänkandet, eftersom detta kan regleras därifrån. Om det inte kunde regleras, skulle det inte finnas något som hette vilja. Vilja är endast detsamma som reglering av tänkandet. Här har vi alltså kommit så långt in i det levande väsendets medvetandecentrum, att vi befinner oss innanför handlingen och innanför organismen, med vars hjälp handlingen kan manifesteras, samt den tankekombination som handlingen representerar. Vi har nämligen kommit till ett område i detta centrum, i vilket den situation existerar där tankekombinationen formas, regleras eller bestäms. Denna situation eller detta område kan inte vara identiskt med organismen, för denna lystrar till tänkandet, men den kan inte heller vara tänkandet, för detta är underkastat viljan. Tänkandets speciella form och karaktär blir bestämd, formad eller reglerad, och därigenom avslöjas ett tankereglerande eller viljeförande "något". Detta "något" måste alltså vara det allra djupaste i ett levande väsens manifestation eller framträdande, ja, måste vara dess absolut innersta själv. Innanför detta själv kan absolut ingenting existera. Allt måste finnas utanför detta. I självet utlöses väsendets allra första begynnande tendens till manifestation. Den existerar först som urbegär, blir så till vilja, som är detsamma som tankereglering, som i sin tur är detsamma som kombinerande av materierörelser, vilket till sist är detsamma som skapelse. Denna skapelse återigen är den yttersta och slutliga verkan av den impuls som framträder från detta innersta själv eller medvetandecentrum. Här blir det således ett faktum, att detta innersta själv är den absolut första orsaken till manifestation, eftersom det ligger bakom begäret och viljan till manifestation och begagnar sig av dessa som underordnade faktorer när det synliggör eller uppenbarar sin närvaro i alltet.
      Men ett tanke- och viljeförande centrum kan ju endast betecknas som "ett levande något". Detta levande "något" är således definitivt den absolut djupaste eller allra första orsaken bakom varje manifestationsart. Och denna orsak skiljer sig, som vi sett, från alla andra orsaker genom att den inte som dessa kan vara identisk med en verkan av en föregående orsak, eftersom den finns till före verkan eller utgör ett centrum, i förhållande till vilket alla verkningar endast kan existera som perifera, underordnade faktorer. Detta centrum finns ju, som vi sett, bakom såväl verkningar som tankar och viljeföring. Och vi kan alltså åter fastställa detta centrum eller denna orsak som "den orsakslösa orsaken".