Martinus: Livets Bog, del 3, st 702

702. Sanningen i den upphöjda maningen att "tillbe Fadern i ande och sanning" blir genom det här sagda också uppenbar. När allt som existerar som synlig uppenbarelse är "bilden av Gud", är det givet att ett enskilt väsen eller ting omöjligt kan vara annat än en detalj eller en bråkdel av "bilden av Gud", inte helheten. Men när det vi ser av "bilden av Gud" inte är helheten, kan ju den bedömning som endast baseras på den bråkdel vi ser av denna bild, omöjligt vara ett riktigt uttryck för helheten. Att låta bråkdelen gälla för helheten, är ju ett falsarium. Och det är sådana falsarier som gudsdyrkan är baserad på hos varje väsen som tillskriver Gud en viss bestämd väsensart, medan allt som ligger utanför denna väsensart tillskrivs ett annat upphov, en "fiende" till Gudomen, alltså "djävulen". Att på så sätt till sist frånkänna Gudomen vissa speciella manifestationsformer som man själv tycker illa om eller som man anser vara "syndiga", är ju detsamma som att forma eller skapa. Resultatet av detta kan därför bara bli en "skapad realitet". Det resultat eller den produkt som vi på detta sätt har skapat, kan därför inte på något vis vara ett riktigt uttryck för Gudomen, utan är ett säkert uttryck för vår egen mentalitets begränsning. Att kalla denna bild Gudomen, är "avgudadyrkan".
När vi på så vis tillskriver Gudomen allt som vi menar vara gott och behagligt, men däremot tillskriver djävulen allt som vi inte tycker om, allt som vi inte tycker passar in i det vi menar vara moral och idealism, kan detta inte sägas vara att dyrka Gud i anda och sanning, ty en sådan uppfattning av Gudomen är i högsta grad materialistisk. Vi har från "bilden av Gud" tagit ut den materia vi tycker om och kallar denna materia "Gudomen", medan vi bedömer den övriga materien i samma "bild" som "djävulsverk". Det är alltså inte Gudomen som vi här dyrkar, utan en viss art av materia. Då det bara är fråga om den materia som har vår ynnest, en materia som bekommer oss särskilt väl, är det i själva verket bara för vår egen tillfredsställelses skull som vi dyrkar just denna materia. Och härigenom blir det faktiskt så, att det i verkligheten är vårt eget själv eller vårt eget väsen som vi dyrkar. Detta dokumenteras eller befästs ytterligare som faktum genom den omständigheten, att vi är intoleranta och blir indignerade mot alla som tillåter sig att hysa den allra minsta skugga av tvivel på eller avvikelse från vår speciella gudsuppfattning eller form av gudsdyrkan. Detta tvivel eller detta från vår egen uppfattning avvikande gudsbegrepp är ju ett motstånd mot vårt fasthållande vid vårt eget favoritbegrepp. Och intoleransen är i detta fall bara vår självbevarelsedrift som kämpar emot för att försvara något som för oss ter sig som en livsbetingelse. Vi befinner oss i ett slags kamp – inte för Gudomen – utan för en materia som är särskilt begärlig för oss. Vi för ett krig som har sin rot i exakt samma princip som varje annat krig. Att vi kallar detta krig för "helig vrede" eller "rättfärdig harm", rubbar inte principen. Det är ju bara den slöja eller det kamouflage varmed vi tystar ett dåligt samvete eller försöker få vår själviska kamp att se ut som "gudsdyrkan". Att detta i många fall försiggår omedvetet för oss själva, gör inte denna "gudsdyrkan" mindre materialistisk. Den kan fortfarande inte betecknas som hängivenhet till Gudomen "i ande och sanning". Den kan inte vara "i ande", eftersom den är en favorisering av en viss skapad företeelse, medan "ande" däremot endast kan vara den gemensamma materia, av vilken alla skapade ting blir till. Och den kan inte vara "i sanning", eftersom den är självisk. Den kan inte vara sann gudsdyrkan, så länge den i själva verket enbart är en tolerans mot företeelser som är till vår egen fördel och en intolerans mot eller förföljelse av medväsen och ting som inte passar in i detta vårt favoritsystem eller vår dyrkan av vårt eget själv.

Symbol nr 11

Livsmysteriets lösning

Föregående

Nästa