717. Att påstå att den fysiska döden eller organismens undergång omöjliggör detta framtida välbefinnande, genom att avbryta eller tillintetgöra de energiutlösningar som längtan och önskningar representerar, vore detsamma som att påstå att det hos varje individ fanns en förberedelse eller planering av en företeelse som aldrig någonsin skulle bli verklighet, därför att "döden" kommer som en katastrof och bryskt avbryter hela detta förberedande spel. Det skulle alltså inte finnas ett enda fall där detta välbefinnande förverkligas. Men vad vore i så fall meningen med hela detta spel? Naturen skulle alltså här vara helt ologisk och meningslös, ja, alldeles maktlös i sin egen skapelse, och vara uttryck för ett slöseri med krafter, till vilket man aldrig kunde finna ett motstycke. Men är det inte upphovet till ett sådant påstående som saknar överblick och därigenom blir ologiskt och förnuftsstridigt i sin förkunnelse, i stället för att det skulle vara naturen i sin skapelse?
      Man har ännu aldrig sett naturen företa sig något onyttigt och därigenom skapa något som är absolut överflödigt. Var finns det för övrigt något slöseri i naturen? Är inte varje vattendroppe fylld av liv och livsbetingelser för väsen? Skapar inte naturen om vattnet från varje rännsten och kloak till kristallklart dricksvatten? Blir inte de levande väsendenas exkrementer en livsbetingelse för ett fortsatt vegetabiliskt och animaliskt kretslopp? Ja, inte ens askhögen efter en eldsvåda, agnarna från en tröskmaskin eller minsta lilla dammkorn från en mattpiskning kan undandra sig logikens lag. De ingår alla som led i det kretslopp, utan vilket såväl allt fysiskt som andligt liv skulle vara en omöjlighet. Tror väl någon att normala mänskliga önskningar och begär är mindre värda än exkrementer, kloakvatten, agnar, slagg och dammkorn? Nej, naturen känner inte någon brist på logik i sin skapelse och följaktligen inte heller någon form av slöseri. Man har ännu aldrig funnit något så smått eller mikroskopiskt, att det står utanför lagen och alltså utgör avfall eller kaos, och ändå har vi tillfälle att se ting som är tämligen små i förhållande till rymdens gigantiska stjärnhopar eller solsystem med oceaner av världar, klot eller planeter. Och vad ska vi säga om cellerna, molekylerna, atomerna, elektronerna etc. i vårt eget inre? Existerar inte vår organism i kraft av dessa mikrovärldars lagbundenhet? Och likväl, hur små är inte dessa företeelser i förhållande till utsträckningen och banorna hos de lagbundna systemen i den oändliga rymd som astronomin har att räkna med? Mäter man inte sådana systems utsträckning och omloppsbanor i hundratusentals ljusår? Vad är agnar och dammkorn i förhållande till system eller lagbundna företeelser som endast kan mätas med dylika enheter? Och ändå visar de faktiska förhållandena att mikropartiklarna aldrig är "mindre" än att de måste framträda hundraprocentigt logiskt och planmässigt och aldrig i någon enda situation kan falla utanför logikens lagar, det vill säga komma utanför kretsloppet.
      Men när dessa ting är logiska, trots att de till omfånget är så små eller obetydliga i förhållande till rymdens övriga system, hur mikroskopiskt små ska de då behöva vara för att bli identiska med slumpmässighet och kaos? Får inte människans tro på slumpmässighet och kaos här en obotlig knäck? Kan livet på något bättre sätt klargöra för oss att slumpmässighet och kaos i absolut mening är något illusoriskt, som endast kan existera som en "tänkt" motsats till den hundraprocentiga normalitet som naturen avslöjar i sin egen skaparmetod och i form av "intellektualitet" har gjort till modell för skapandet av de levande väsendenas fullkomligaste form av livsupplevelse? Vad är universitetens, skolornas och läroanstalternas undervisning annat än en skildring av den intellektualitet som mänsklighetens främsta forskare uppdagat eller erfarit i naturens egen verkstad? Det finns ingen normal undervisning eller manifestation av vetande eller visdom som inte är ett återberättande av naturens egna skaparmetoder. Och det finns ingen normal manifestation eller viljeföring hos det levande väsendet som inte utgör en eller annan, mer eller mindre lyckad, kopiering eller efterbildning av dessa metoder. Så fullkomligt intellektuell är naturen, att vad de levande väsendena än kan tänkas skapa av ofullkomligheter, skräp och avfall, abnormiteter och meningslösheter inom sina egna sinnens perspektiv, kan detta aldrig i något fall bli till kaos eller något absolut förspillt i Guds perspektiv. Allt blir till nytta och bekräftar därmed Bibelns ord, "Allt är mycket gott". En högre form av skaparkraft och intellektuellt kunnande kan alltså inte existera. Men när naturen således uppvisar den högsta intellektualitet som finns, kan den endast ha ett visst bestämt väsen till upphov, nämligen – Gudomen. Naturen är Guds eget medvetande.