719. Det är riktigt att det för det jordmänskliga medvetandet finns oändligt mycket som verkligen ter sig som kaos, men detta utgör ju bara den kåpa eller slöja som varje företeelse befinner sig i, innan man kan genomskåda eller avslöja den. Vem skulle inte uppfatta ett pågående bygge, med hela dess virrvarr av ställningar, stegar, baljor, kalk, cement och murbruk etc., som ett rent kaos, om man inte hade den minsta aning om avsikten med bygget? Och samma sak med en fabriksanläggnings virrvarr av hjul, apparater och maskiner. Är det troligt att en urinvånare i Eldslandet eller en pygmé vid första ögonkastet skulle finna någon logik eller plan i detta? "Kaos" är alltså den kåpa som varje ting är iklätt vid sitt första möte med en förnimmelseförmåga. När vi ser eller uppfattar något som "kaos", betyder det endast att detta något befinner sig i vårt förnimmelseområdes förgård eller yttersta periferi. Det är ännu inneslutet i horisontens töcken och dis. Här invänder man kanske att man mycket väl kan ha "kaos" på mycket nära håll i förnimmelseområdet, ja, att man till och med medvetet kan skapa "kaos". Men vem utlöser energi och krafter endast med det målet för ögonen att utlösningen inte alls får tjäna något ändamål? Måste man inte vara abnorm, det vill säga sinnesförvirrad, för att vara upphov till en sådan utlösning? Är inte sinnesförvirring just detsamma som att se tingen i kaos och dimma? Här invänder man kanske ytterligare att man i krig i stor utsträckning genom kanoner, bomber och granater medvetet skapar "kaos", och att detta "kaos" förnimmelsemässigt inte kan sägas ligga vid fjärran horisonter, eftersom många har det ohyggligt nära inpå livet. Men på detta måste vi svara att detta krigskaos inte har skapats av sitt upphov i avsikt att det inte skulle tjäna något ändamål. Tvärtom ska det just tjäna ett visst ändamål, nämligen att binda eller oskadliggöra motståndaren. Men då är det ju inte något "kaos". Den som kallar detta "kaos" har inte full överblick över företeelsen. Och bristande överblick är ju detsamma som detta förnimmelsemässigt långa avstånd, som ovillkorligen låter varje företeelse framträda som "kaos".
      Begreppet "kaos" kan således aldrig rätteligen täcka något annat än att ett ting förnimmelsemässigt är avlägset. Naturen vet inte om något absolut "kaos" i sin skapelse. Och väsendena kan omöjligt skapa kaos medvetet utan att ha förlorat kontrollen över sina sinnen eller vara abnorma. Och så fullkomligt hårfin är naturen i sin skaparmetod, att till och med detta av väsendenas abnormitet framkallade "kaos" blir indraget i naturens stora skapelseprocess som något nyttigt, varigenom ett absolut "kaos" blir omöjligt. "Kaos" är och förblir alltså i absolut mening endast ett kosmiskt perspektivförhållande och utgör därmed bara en tankeföreteelse, en tänkt motsats till den verklighet som lyser runt omkring oss som faktum.