725. Att det är på detta sätt, framgår också genom alla de odödliga uttalanden och sanningar som bringats in i världen av dess största visa väsen, och som i dag, trots årtusendens motvind, lyser och strålar klarare än någonsin, ja, rent av tilltar i glans och makt. Trots kanonader och bombningar, materialism och övertro, framträder de ständigt alltmer lysande och har för länge sedan visat att de utgör den läkedom som alla väsen till slut söker sig fram till i nödens, farans, sorgens och lidandets svåraste stunder. Absolut alla styr till sist sina steg mot denna hamn. Världen kan därför inte utplåna denna hamn. I stället kommer den, i kraft av sin identitet som sanning och sin därav följande vetenskapliga betydelse, att befria världen. Vad är väsendenas utvecklingsbana annat än en uppfyllelse av de sanna "profeternas" och "världsåterlösarnas" ord? Vem vill påstå att det inte är just uppfyllelsen av dessa ord, det vill säga kärlek, kultur, upplysning och visdom, som människorna i verkligheten hungrar och törstar efter? Vem törs öppet förklara att han hatar denna uppfyllelse? Är det inte just samma uppfyllelse som alla krigförande makter åberopar som grund för sin kamp? Måste de inte alla förkunna denna som sitt absoluta framtidsmål? Måste de inte alla söka mental balsam, lugn och läkedom för samvetet i en sådan förkunnelse? Eller finns det i det tjugonde århundradet några som direkt törs ropa ut att de enbart kämpar för att hata och förfölja, bryta ned och motarbeta all kultur och alla verkligt mänskliga ideal? Vilka vågar proklamera att de för krig endast som sport och tidsfördriv eller i förhoppning om att få komma till Oden i Valhall? Är det inte så, att till och med de som dräper och mördar, därför att den sexuella vällusten hos dessa väsen endast kan utlösas genom åsynen av offrens skräck och dödskval, förr eller senare ropar till himlen i förtvivlan över sitt olyckliga tillstånd? Så långt har alltså uppfyllelsen av de eviga föreskrifterna och idealen fortskridit i sin utveckling på jorden, att alla måste ty sig till denna uppfyllelse som den absolut enda lugna och skyddande hamnen mot alla mentala stormar, naturkatastrofer, cykloner och jordskalv. Det är denna hamns lugna och fredliga vatten som slagfältens alla lemlästade och lidande söner skymtar bortom sin egen blodiga dödsdans. Över landsmäns, kamraters och vänners tårar, hesa dödsskrin, brustna blickar och lemlästade kroppar blir ropet efter det eviga ljuset: "Älska varandra!" ännu mer genomträngande, innerligt och levande, och kommer därför att alltmer underminera eller förgöra krigets eller den dräpande principens egen sfär. Ja, kriget påskyndar sin egen undergång ju mer det tär på sina krafter. Ju mer man äter, desto fortare blir man mätt. Sådan är lagen. Världen står därför redan nu, fastän omvärvd av krigets förtärande lågor, i ljusets tecken. Allas blickar är riktade mot den stora befrielsen. Mer än någonsin drömmer alla om den förebådade "nya himlen" och "nya jorden". Medvetet eller omedvetet skyndar alla mot uppfyllelsen av julens budskap: "Fred på jorden." Endast deras vägar är olika. Och här är vi vid krigets verkliga orsak. Jordmänniskornas ideal och längtan är djupast sett desamma. Här kan det i själva verket inte längre uppstå några skiljaktigheter. Så långt har de eviga sanningarna eller de av världsåterlösningen skänkta högsta livsfacit fört största delen av jordens befolkning. Nu är det blott vägarna till ljuset eller idealen som de strider om. Men när de nått så långt i utvecklingen, har ljuset redan segrat. När massorna inte längre strider om själva det högsta idealet eller eviga ljuset, utan alla vill i samma riktning, ska man nog kunna lösa en sådan bagatell som vägfrågan måste sägas vara i detta stora panorama.