733. Men det är ju inte bara de otillfredsställda önskningarna som väsendet kan överföra till nya jordeliv och där få uppfyllda. Till en ny tillvaro tar det också med sig totalsumman av hela sitt utvecklingsstadium. Det är ju detta som är förklaringen till att väsendena kommer till världen med högst olika kvalifikationer, förmågor och anlag. Eftersom jaget har levt tidigare i en fysisk organism, är det naturligt att det i sitt nya fysiska liv fortsätter på den punkt där det lämnade det gamla vid den förra organismens undergång. Var skulle det annars börja? På de områden där det i det föregående livet har tränat eller övat sig, framträder det nu mer eller mindre som en kapacitet. Har det övat sig under flera tidigare jordeliv, blir det naturligtvis en ännu större kapacitet på sitt speciella område. Väsendet får alltså resultatet av denna träning eller övning överfört i sin nya organism. Det är detta resultat vi känner som "förmågor", "talanger" eller "anlag". Varje existerande anlag, varje förmåga hos ett väsen, utgör alltså ett resultat av dess egen tidigare träning, dess eget arbete, dess egen utlösning av önskan, vilja eller begär. Om det inte vore så, vad skulle då all den undervisning tjäna till, all den träning och övning som väsendena i dag på så oerhört många områden är föremål för? Om väsendena kunde få förmågor eller talanger förärade som medfödda faddergåvor, vore ju all medveten övning och träning en helt meningslös och onyttig företeelse. Om naturen till somliga väsen kan ge förmågorna som faddergåva utan den minsta ansträngning för väsendena själva, varför förbrukar den då en så väldig mängd besvärliga och ansträngande energiutlösningar vid tilldelningen av dessa förmågor till andra väsen? Ja, i många fall blir dessa förmågor, trots väsendets stora flit och glödande begär och vilja att utveckla dem, faktiskt bara till en svag återglans av den kulmination i fullkomlighet som vi kan finna hos väsen som fått dem som medfödda gåvor. Ser man inte hur personer som ägnar sig åt musik kan få undervisning ett helt liv utan att uppnå mer än högst obetydliga resultat, medan andra börjar avslöja geniala talanger på samma område redan under de första undervisningstimmarna? Gäller inte liknande förhållanden på en mängd andra medvetandefält? Om nu naturen kan skänka väsendet förmågorna eller talangerna som medfödda gåvor, måste det ju vara ett väldigt slöseri med krafter i de fall där den inte ger förmågorna till skänks. Men slöseri med kraft är meningslöst och därmed ologiskt.
      Men kan då naturen verkligen skänka ett väsen rika, geniala förmågor som medfödda gåvor? I så fall skulle dessa förmågor vara framsprungna ur "intet". Men eftersom "intet" inte kan bli till "något", kan inte heller förmågorna eller talangerna utgöra ett "något" som framkommit ur "intet".