741. Här invänder man kanske att denna företeelse dock har det goda med sig, att de efterkommande väsendena blir fullkomligare och får uppleva högre och skönare tillvaroformer. Ja, men detta är ju också helt meningslöst. Dessa väsen som kommer efter oss, har ju aldrig levt tidigare och kan därför inte på något vis ha önskat eller saknat denna fullkomligare eller högre tillvaroform, utan föds in mitt i den utan att ha gjort de minsta ansträngningar eller haft något besvär med att tillägna sig den. Däremot är den i allra högsta grad uttryck för den innersta, hemliga förhoppningen eller önskan hos de nu levande väsendena. Men dessa skulle alltså aldrig någonsin få uppleva en sådan fullkomligare tillvaro, eftersom de ju ska gå under eller dö samtidigt med sina fysiska kroppar. Det är riktigt att de nu levande väsendena har fått fördelar som deras förfäder inte hade gynnats med, såsom mer förfinade organismer, högre utvecklad intelligens, bättre kommunikationsförhållanden, bättre hygien och bostadsförhållanden, genialt tekniskt kunnande etc. Men vad ska då dessa förbättrade och fullkomligare förhållanden tjäna till? Våra förfäders levnadsförhållanden kan ju omöjligt vara utlevda, föråldrade och trista för väsen som aldrig har upplevt dem. De livsbetingelser som dessa förfäder var underkastade måste ha samma aktualitet, väcka samma livsglädje för varje ny generation som föds, eftersom denna ju aldrig har existerat tidigare. Om de nu levande väsendena aldrig har existerat tidigare, måste de ju i precis lika hög grad som förfäderna finna livsglädje i de forna primitiva livsvillkoren. De nya, förbättrade förhållandena skulle alltså vara absolut lika lite av behovet påkallade för nutidens människor som för forna tiders. Ja, de skulle vara totalt överflödiga, i synnerhet som en sådan upphöjd och förbättrad tillvaroform omöjligt kan bli en önskan eller ett begär hos väsendena annat än på basis av att de levt ut och blivit mätta på dess motsats. Innan denna mättnad är nådd, kan man ju bara hungra efter eller begära denna motsats och således i motsvarande grad vara glad och lycklig över den. Och i samma mån som man gläds över den, kan den högre och fullkomligare formen av kultur eller tillvaro ju omöjligt vara aktuell. Den är tvärtom föremål för dessa väsens antipati och rent av förföljelse. Är inte alla former av religionsförföljelse ett tydligt uttryck för detta? Är inte politiska strider uttryck för samma sak? Alla väsen utan undantag känner antipati mot sådant som utgör motsatsen till de företeelser som de själva ännu inte har levt ut och inte är mätta på, och som de därför alltjämt mer eller mindre har begär efter. Dessa företeelser är därför drivkraften i deras önskningar eller liv.
      Men ett väsen som aldrig har existerat tidigare kan ju omöjligt representera en sådan mättnad av en tillvaroform. Hur skulle den mättnaden ha kunnat uppstå? Nya generationer, det vill säga väsen som inte har existerat förut och som med sitt nuvarande liv existerar för första gången, kan ju omöjligt vara mättade vare sig av primitiva eller av intellektuella tillvaroformer. De måste av naturen vara helt immuna mot såväl den ena som den andra tillvaroformen. Sådana väsen måste bli lika lyckliga i varje normal tillvaroform, oberoende av vad slags natur den innebär eller vilket steg på fullkomlighetsskalan som väsendena föds in i. Men när de således uppnår exakt samma lycka eller livskraft oberoende av vilket stadium eller steg på utvecklingsskalan de föds in i, blir dessa steg helt utan ändamål. Om väsendena på ett visst steg är lika lyckliga som väsendena på ett högre steg, vad ska i så fall de högre stegen tjäna till? Varför finns det över huvud taget steg eller stadier? Att säga att de högre stegen är till för att skapa en lyckligare tillvaro för väsendena och samtidigt förneka varje möjlighet till återfödelse, är alltså uttryck för komplett okunnighet om den absoluta dödens konsekvenser eller återfödelsens nödvändighet. Utan någon återfödelse eller någon före det nuvarande livet existerande tillvaro eller livsupplevelse skulle väsendet helt sakna förutsättningar att känna sig lyckligare på det ena utvecklingssteget än på det andra. Och dessa steg är då fullkomligt överflödiga. Men finns det någon intellektuell människa som kan tro att detta är den riktiga slutsatsen, det verkliga facit? Är inte naturen i sig själv eller i sitt verkliga väsen ett övertygande bevis för motsatsen? En orubblig insikt för varje verkligt sanningsälskande och utvecklad intellektuell forskare är framför allt detta, att naturen över huvud taget inte känner någon form för utlösning av slump eller tillfälligheter. Allt är lagbundet och därmed ändamålsenligt och logiskt. Varje forskare som lär ut motsatsen avslöjar därmed att han befinner sig på forskningens första späda barnstadium. Och jordmänskligheten är för långt framme i mental utveckling för att kunna slå sig till ro med det mentala barnspråk som kan komma från ett sådant stadium, eller betrakta detta som uttryck för fullkomligt tänkande eller intellektualitet.