742. Väsendena är alltså födda på högst olika utvecklingssteg. Om de inte hade existerat tidigare, skulle de alla mycket väl ha kunnat vara födda på det högsta steget. Men då de faktiska förhållandena visar att väsendena inte alls föds på samma steg, måste naturen ha någon mening med detta. Denna mening kan, som vi just sett, absolut inte vara att endast göra tillvaron ljusare för efterföljande väsen. Vi måste därför återvända till vår tidigare analysering av talangernas utveckling för att kunna avslöja den sanning som verkligen kan ge oss fullständig insikt i den verkligt sanna, kosmiska avsikt, plan eller mening som ligger bakom väsendenas framträdande på olika mentala stadier eller steg samt de olika öden som följer i dessa väsens nuvarande fysiska liv.
      Som vi just har sett, kan meningen med utvecklingsstegen eller de mentala stadierna inte vara att endast göra tillvaron fullkomligare för efterföljande väsen, sedan de nuvarande "dött" och blivit till "intet". Om talangutvecklingen inte vore ett resultat av tänkande, erfarenhet och övning, utan i stället vore frambringad ur "intet" genom någon mystisk, mirakulös befallning från en allsmäktig försyn, skulle som nämnts alla existerande väsen lika enkelt kunna vara födda på det högsta steget, det vill säga alla utan undantag vara födda genier. Men de faktiska förhållandena visar med överväldigande kraft att detta inte är fallet, utan att väsendena tvärtom inte bara gynnats högst olika i fråga om mentalitet och begåvning, utan också är fruktansvärt olika gynnade när det gäller alla andra ödesmässiga företeelser. Somliga frossar i överdådigt välbefinnande på alla områden, medan andra går under i ångest och lidande och upplever kulminationen av själva helvetets mest raffinerade sinnes- och kroppsödeläggande detaljer i sitt eget kött, blod och tankefält. Men en försyn som sägs vara "allsmäktig" och trots detta finner behag i att låta levande, tänkande och upplevande väsen vara kastbollar för detta sitt slumpmässiga och planlösa, ja, rent av sadistiska lynne, får en betänklig likhet med det väsen som vi i skolan kallade "den onde" eller "satan" och som antogs vara Gudomens eller Försynens största fiende. Men vem är i själva verket farligast för de levande väsendena: den allsmäktiga Gudom som på "mirakulöst sätt", av "intet", har "blåst in" livet i oss och som för detta liv och det öde han ger åt var och en, inte har någon annan regel eller något annat fundament än slump och planlöshet – eller det väsen som under namn av "den onde", "djävulen" eller "satan" försöker "fresta" oss till sådant som kan resultera i ett "evigt helvete"? Är det inte så, att detta sistnämnda väsen är det minst farliga? Det heter ju att vi med framgång kan sätta vår vilja emot detta väsen och segra. Men något sådant vore ju helt uteslutet gentemot "den Allsmäktige".
      Om det levande väsendet inte existerat före sin nuvarande tillvaro, kan det inte ha haft den ringaste bestämmanderätt över eller ens ett mikroskopiskt inflytande på sitt nuvarande öde, hur ljust eller mörkt det än må vara. De lidanden och fasor som en del väsens nuvarande öde från vaggan till graven visar prov på, har de därför själva inte bara varit utan minsta skuld till, utan dessutom varit helt försvarslösa inför. Vad kallar man en människa som utsätter ett försvarslöst levande väsen för plågor och smärta utan någon motivering, enbart som utslag av ett nyckfullt lynne? Säger man inte att den människan är en "förbrytare"? Är då själva Gudomen en sådan "förbrytare"? Är de levande väsendenas skiftande olyckliga öden en rad "förbrytelser", åstadkomna av detta väsens nycker och infall? Vem vågar tro på något sådant? Kan en framtida verklig kärlekskultur byggas på ett gudsbegrepp som är så skröpligt i sina logiska konsekvenser? Blir det inte här ett faktum, att gudsbegreppet enligt kyrkligt kristet mönster i sin logiska konsekvens är helt avskuret från det verkliga livet?