Martinus: Livets Bog, del 3, st 745

Genom att förneka reinkarnationen tar de kyrkliga auktoriteterna bort det logiska mellanled som förbinder de stora religiösa sanningarna med verkligheten. – Ett evigt liv efter döden kan inte rättfärdiga väsendenas nuvarande oförskyllda lidanden. Ett evigt liv är inte något som kan uppkomma. – Ett oskyldigt väsens korsfästelse för de skyldigas synder kan inte heller ersätta det felande logiska ledet mellan de vedertagna sanningarna och det verkliga livet – tvärtom framträder den som en besudling av den kärleksfulla, rena Gudomen

745. Men mitt i denna kyrkliga upplösningsprocess strålar de eviga sanningarna ständigt den till mötes som har förmågan att se dem, och de är lika lysande och oföränderliga i dag som den dag de utgick från sina stora förkunnares mun. Och detta är egentligen också vad alla de stridande parterna innerst inne mycket gärna vill att de ska göra. Men när dessa parter, med sin ännu späda, begynnande intelligens, ska göra en utredning angående sanningarnas äkthet och berättigande, stöter de alla på en till synes oöverstiglig mur. Denna mur är frågan om odödligheten. Eftersom man i den kyrkligt kristna religionen inte alls lär väsendena något om återfödelsen, utan tvärtom förnekar dess existens, har man här avlägsnat det logiska mellanled som förbinder de eviga sanningarna med den levande verkligheten eller väsendenas efter hand stadigt växande samling av erfarenheter. Och ju mer religionens präster eller auktoriserade tjänare söker förneka denna återfödelse, desto mer kommer de att bringa sin religion att spåra ur från intellektualitetens lysande bana. Att de i sin nuvarande hjälplöshet tror sig kunna råda bot på religionens urspårning genom att förkunna ett "evigt liv" efter det nuvarande, kan aldrig föra väsendena tillbaka till den intellektuella bana som är de nämnda sanningarnas orubbliga underlag. Ett "evigt liv" efter döden kan inte rättfärdiga väsendenas nuvarande, helt oförskyllda lidanden, helt bortsett från att ett "evigt liv" inte är något som kan uppstå. Ett liv som kan uppstå, kan inte vara evigt, utan måste nöja sig med att vara en timlig realitet. Det måste som alla andra timliga ting representera en viss ålder. Inte heller kan det förhållandet att ett annat väsen blivit korsfäst eller straffat för väsendenas synder, råda bot på deras nuvarande kärlekslösa, smärtfyllda och dödsbringande handlingar mot nästan. Ett sådant förhållande kan knappast heller tyckas vara till Gudomens fördel. Om Gudomen kan efterskänka människorna straffet genom att låta ett enskilt väsen korsfästas, kan han väl likaväl efterskänka detta straff utan en sådan korsfästelse? Att fordra att ett oskyldigt väsen ska offras för att de skyldiga ska gå fria, är väl ett krav som inte kan vara en vanlig jordmänniska värdigt. Hur kan det då vara värdigt en Gudom? Kan man inte här fortfarande höra en liten återklang från hedendomens eller forntidens barbari?

Symbol nr 11

Livsmysteriets lösning

Föregående

Nästa