Martinus: Livets Bog, del 3, st 748

748. Ja, organismens undergång är inte bara något nödvändigt, den är i stor utsträckning liktydig med en klar förbättring. Se på en människa med en defekt eller funktionsnedsatt organism. – Är det inte en gudomlig välsignelse för henne att kunna se fram emot möjligheten att få skapa en ny, felfri eller fullkomlig organism? Och gäller inte detsamma för väsen, vilkas kroppar håller dem bundna i åldringstillståndet? För väsen med sådana gamla och utslitna kroppar måste ju återfödelsen rent av vara något av en uppståndelse i en ny, förhärligad kropp, som kan låta dem uppleva en ny strålande ungdom, göra sig gällande i en ny skapande, mogen ålder och vila i en ny lycklig ålderdom. Men det är ju inte bara denna ymnigt framvällande flod av gudomlig välsignelse som återfödelsen bär i sitt sköte. Den uppenbarar också till fullkomlighet universums strålande lag om rättfärdighet, eller detta faktum att alltet är kulminerande kärlek. Med upplevelsen av det odödliga jagets förmåga att genom sitt eviga övermedvetande ständigt kunna ersätta en defekt, skadad eller utsliten organism med en ny, viker hela ödesmysteriets tätaste slöja bort från vår blick, liksom dimman försvinner för solens strålar. Och vi ser nu detta öde i ett allt överstrålande himmelskt ljus. De förr så täta, ogenomträngliga, mörka skuggregioner som vi utmålade för oss som orättfärdighet, helvete, djävulens verk eller ondskan, ligger nu med alla sina detaljer badande i detta överjordiska ljus. Och vi ser att var och en av oss i dag befinner sig inte bara mitt inne i en evig tillvaro, utan också mitt i vårt eget resultat av detta vårt eviga vara. Vi ser att vårt nuvarande öde, och det åtföljande mer eller mindre lyckliga eller olyckliga dagliga tillståndet, inte enbart är ett resultat av vårt nuvarande korta fysiska jordeliv och inte heller kan vara ett resultat av tillfälligheter, utan i sig självt endast kan existera som ett dominerande resultat av en föregående oändlig rad av skapelseprocesser, viljeutlösningar och uppfyllelser av önskningar som vi själva iscensatt och upplevt. Det fysiska ödet är det arv som det odödliga jaget eller eviga väsendet, på grund av den kärlekslag som uppbär universum, självt bär med sig till varje nytt fysiskt liv. Genom denna vår klarsyn blir varje väsens nuvarande mentala steg eller stadium något naturligt och självklart. Och vi får svar på frågan, varför inte alla väsen i sina nuvarande liv har fötts på samma steg eller har samma mentala begåvning och intellektualitet och har fått samma lyckliga eller ljusa öde.

Symbol nr 11

Livsmysteriets lösning

Föregående

Nästa