749. Ödet är ju det odödliga väsendets egen skapade himmelsbana, dess väg genom Gudomens allt överstrålande mentalitet eller genom det eviga alltets ljus-, rymd- och tidssfärer. Då denna bana endast kan existera som "kosmisk kemi", det vill säga utgöra reaktionerna av de energikombinationer som väsendet självt har manifesterat för att tillfredsställa sina begär, önskningar och viljeutlösningar, är väsendets egen forna medvetna livsföring den absolut orubbliga grundvalen för ödets utformning hos detta väsen i dess nuvarande liv. Väsendets egna önskningar och bud är alltså det bärande fundamentet för utformningen av dess nuvarande väg genom tiden, rummet och ljuset. Det befinner sig mitt i sin egen skapelse av det egna livets kolorering, i sin egen placering av ljus och skugga, i sin egen skapelse av det egna varats yttre fullkomlighets- och skönhetsgrad, såväl som i sin egen skapelse av kapaciteten hos sin inre andliga funktion eller intellektualitet. Därmed är mystiken kring väsendenas öden fullständigt undanröjd och logiken eller kärleken uppenbarad till fullkomlighet. När väsendenas nuvarande öden är en reaktion av att de önskningar som de haft eller genomgått i tidigare liv, har tillfredsställts, blir det plötsligt mening i varje väsens nuvarande framträdande. Att inte alla har samma öde eller upplever samma välbefinnande eller samma lidande i sitt nuvarande liv, blir nu till något självklart. Medan denna olikhet i väsendenas öde tidigare, då man inte accepterade återfödelsen, tedde sig som en på perversitet hos Gudomen baserad orättfärdighet, framträder den nu som uttryck för den högsta rättfärdighet eller kärlekens kulmination. Eftersom väsendena inte har tänkt, önskat eller handlat lika i tidigare liv, kan de reaktioner som deras framträdande i dessa tidigare liv fört med sig, inte heller vara lika. Då reaktionerna nödvändigtvis måste prägla det eviga väsendet, får vi naturligtvis bevittna att inte heller väsendena själva framträder lika. Och vad är mer naturligt och rättfärdigt än att de manifestationsarter som ett väsen sysselsatt sig med i tidigare liv, måste komma till synes och från det odödliga väsendets övermedvetande bakom organismen kasta reflexer eller avspegla sig i dess nuvarande liv och organism. Har väsendet haft ädla och för kropp och själ hälsofrämjande manifestationer och önskningar i tidigare liv, är det självklart att dess senare liv inte kan undgå att bli präglade av detta. Med andra ord: varje nytt liv är faktiskt bara en fortsättning av det föregående. De önskningar och den längtan som väsendet inte kunde tillfredsställa i sitt senaste liv, fortsätter bara in i det nya livet och skyndar där vidare mot sin tillfredsställelse. Detta betyder som sagt att varje väsen befinner sig mitt i sin eviga skapelse och därmed i sin eviga medvetandefunktion eller upplevelse av livet.