750. Då alltså varje väsens nuvarande jordeliv här framträder som ett brottstycke av denna eviga livsupplevelse, blir varje väsens öde rättfärdigat. Det blir självklart att väsendet bär på önskningar och längtan av så stort format, att de inte kan tillfredsställas inom ett sådant brottstycke, utan kräver flera fortlöpande liv för sina kretslopps totala fullbordan. Att dessa väsens enskilda lokala liv, eller dessa "brottstycken" av deras eviga tillvaro, inte alltid kan utgöra ett hundraprocentigt strålande välbefinnande, är också helt naturligt. Det beror uteslutande på vilka medvetandemässiga företeelser väsendet i tidigare liv har sysselsatt sig med och vilka företeelser det lokala livet utgör en fortsättning på. Väsendet kan i dessa tidigare liv ha haft begär, önskningar och längtan, vars uppfyllelse inte varit av särskilt hälsosam natur för medvetande och själsliv. Det kan ha lagt sig till med mycket olyckliga vanor och böjelser, vars mycket besvärliga bekämpande utgör större eller mindre störningar i dess nuvarande liv eller gör detta till en verklig kulmination i lidande. Men väsendet kan också i tidigare liv ha uppodlat utmärkta vanor och anlag, företeelser som oundvikligen resulterar i en strålande medvetandemässig och kroppslig hälsa i det nuvarande livet, ja, till och med blir till en kulmination av välbefinnande.
      Men när varje väsens öde i dess nuvarande liv således är en reaktion, en efterverkan eller ett resultat av dess tankar och viljemässiga framträdande i tidigare liv, måste dess tanke- och viljemässiga framträdande i dess nuvarande liv likaså bli av avgörande betydelse för skapandet av dess öde i framtida liv. Här får vi det alltså bekräftat att väsendet är sitt eget ödes absoluta skapare. Dess odödliga jag, i förening med dess övermedvetande, överlever sina fysiska jordeliv och överför erfarenheter och otillfredsställd önskan och längtan till efterföljande liv. Det är då självklart att dessa jordeliv kommer att framträda som steg eller grader på en fullkomlighetsskala. Liven måste ovillkorligen bli allt fullkomligare för varje liv som går, så länge väsendets önskan och längtan får dess viljeföring att skapa ting som kan leda till högre medvetandemässig position eller till själva genialiteten, som i detta fall är detsamma som hundraprocentig intellektualitet.
      Det säger sig självt att väsendet inte kan "hoppa över" något av stegen, utan varje enskilt väsen måste beträda dem alla för att nå genialiteten eller den absoluta fullkomligheten, eftersom denna är uttryck för en skicklighetsgrad som i sin tur endast kan existera som resultat av föregående övning, träning och erfarenhet. Och då varje normalt jordeliv just utgör ett steg eller en fullkomlighetsgrad, blir det här uppenbart att väsendet faktiskt har haft en föregående tillvaro. Hur skulle det annars ha fått den övning, träning eller erfarenhet som dess nuvarande steg är ett resultat av och utan vilken samma steg alltså vore en omöjlighet.
      Men när alla företeelser i det dagliga livet således gör det till faktum att väsendet är sitt eget ödes absoluta skapare och upphov, och att samma öde ingenting annat är än reaktioner av väsendets egna tanke- och viljemässiga manifestationer, blir de gamla orden: "Vad människan sår får hon också skörda" till levande, orubblig verklighet. Denna verklighet är livsmysteriets elfte grundfacit.