754. Med avslöjandet av vår nästas identitet som Gudomens sinnesredskap eller livsupplevelseorgan gentemot oss, står det klart för oss att vårt förhållande till denna nästa är vårt verkliga och sanna förhållande till Gudomen eller utgör det i vårt väsens uttryck som direkt träffar Gudomens sinnen. Det är detta vårt direkta uppträdande mot vår nästa som blir vår direkta hänvändelse eller vårt särskilda förhållande till Gudomen. Och vad är då mer självklart än att det blir denna vår direkta hänvändelse till Gudomen som i första hand blir grundval för Gudomens reaktion eller gensvar mot oss?
      Eftersom jordmänniskorna inte brukar betrakta sitt förhållande till nästan såsom identiskt med sitt förhållande till Gud, är det inte så egendomligt att deras korrespondens eller växelverkan med denna Gudom är mycket oredig och primitiv, ja, ännu yttrar sig som rena hedendomen. Att dessa väsen inte alltid tycks bli "bönhörda" i sin hänvändelse till honom, blir här lätt att förstå, för vad är det som de hänvänt sig till honom om? Är det inte på det viset att de i många fall har gått långa omvägar förbi de sinnen, genom vilka Gudomen skulle förnimma dem? Att det funnits ögonblick då de i förtvivlan har ropat till himlen, presterat långa ordströmmar av böner, gett Gudomen löfte om bot och bättring, om de bara blev bönhörda, eller då de stämt upp lovsånger, uttryckt sin glädje och hyllat Gudomen för upplevd lycka och välgång, detta var naturligtvis också ett slags hänvändelse till Gudomen, men kan aldrig uppfattas annat än som en svag viskning, så länge de bedjande inte känner till eller accepterar sin nästas identitet med Gudomen, det vill säga älskar denna sin nästa. Det finns alltså två slags hänvändelser till Gudomen, nämligen dels den vanliga formen av "bön", dels väsendets dagliga förhållande till sin nästa. Då den sistnämnda formen i allmänhet inte alls accepteras som ett förhållande till Gudomen, är den ofta så drastiskt larmande, bloddrypande och nedbrytande, att den förstnämnda formen för hänvändelse till Gudomen, alltså väsendets muntliga bön till Försynen, helt förlorar sig i eller överröstas av detta mentala jordskalv. Och den bedjande får skenbart inget svar på sin bön. Men hur tror man då det skulle gå om vi hänvände oss till någon av våra medmänniskor med en stilla framviskad, muntlig, kärleksfull bön, samtidigt som vi på annat sätt utsatte denna nästa för dödsbringande larm och buller, indignation och vrede? Skulle det inte vara svårt för denna vår nästa att uppfatta vår viskande hänvändelse till henne? Och hur skulle hon kunna ta våra ord på allvar, så länge de överröstades av vår indignation och vrede eller våra kärlekslösa handlingar? Skulle inte svaret på vår viskande hänvändelse bli tämligen negativt? Och varför skulle inte svaret på en sådan viskande hänvändelse till själva Gudomen i en liknande situation bli lika negativt? Skulle det inte vara väl mycket begärt att få svar på ett tilltal eller en bön som vi själva gjort allt för att hindra Gudomen att höra?
      Här vill man kanske hävda att Gudomen ju ändå är oavhängig av bullret och lidandena och på telepatisk väg skulle kunna uppfatta vår bön. Men varför skulle man bara kunna komma till tals med Gudomen på något slags telepatisk väg, när han mycket lätt är tillgänglig på fysisk väg? Telepati är en gudomlig egenskap, med vars hjälp man eventuellt kan komma i förbindelse med medväsen som är bortresta eller på annat sätt befinner sig utanför våra vanliga fysiska sinnens räckvidd. Men en sådan telepatisk förbindelse, det vill säga psykisk tankeöverföring, är absolut inte av behovet påkallad i situationer där vi har riklig fysisk tillgång till Gudomens sinnesuppsättning. Och denna tillgång är i långt större utsträckning än man vanligen brukar förmoda närvarande i vår fysiska hänvändelse till medväsendena.