755. I vår barndoms kristendomsundervisning heter det: "När du vill be, gå då in i din kammare, stäng dörren, och be sedan till din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig." Denna föreskrift är naturligtvis fullständigt korrekt, när det är fråga om att stabilisera lärjungens medvetandemässiga eller intimaste personliga kontakt med själva det högsta väsendet. Vad är denna anvisning annat än just ett uttryck för till exempel den meditation, genom vilken vi just har fått insikt i själva livsmysteriets lösning? Den "kammare" det här är tal om, är inte enbart ett rum med fyra väggar och en låst dörr. Det skulle i så fall vara ganska trist för de många människor som i våra dagar går omkring utan vare sig kammare eller hem. När föreskriften hänvisar till en sådan kammare, är det naturligtvis för att säga, att man hellre bör be inne i en sådan än visa upp sin intima bön, det vill säga sin meditation eller sin speciella muntliga hänvändelse till Gudomen, öppet på gator och i gränder eller på andra offentliga platser eller i församlingar, såsom det i stor utsträckning blivit mode eller skick och bruk inom de religiösa rörelserna. Men föreskriften har också en annan och ännu viktigare avsikt med hänvisningen till kammaren, nämligen att framhålla att den bedjande och Gudomen bör komma i sådan kontakt med varandra, att bönen verkligen blir till ett personligt, intimt samtal dem emellan, utan inblandning av ovidkommande, störande eller oppositionella personer. Föreskriften leder alltså till en direkt, personlig hänvändelse till en osynlig Försyn eller Gudom, helt utan något känt eller synligt medväsens medverkan. Föreskriften blir därför särskilt uppmuntrande eller stimulerande i en situation, då vår bön utgörs av en så intim eller hemlig tankeart eller önskan, att man vägrar anförtro sig ens åt sin bästa eller mest förtroliga vän, eftersom man i förväg vet att man inte där kan finna förståelse. Här är den intima inriktningen mot Gudomen inte bara berättigad, utan till och med absolut nödvändig, om bönhörelse över huvud taget ska uppnås. Denna vår hänvändelse är nämligen, som vi senare ska se, i stånd att utlösa en telepatisk förbindelse med Gudomen.
      Man invänder kanske här att eftersom vår nästa är detsamma som Gudomen, borde en sådan situation inte kunna uppstå där man vägrar att anförtro sig åt denna sin nästa. En dylik vägran skulle ju vara detsamma som en vägran inför Gudomen. Men detta är inte helt riktigt. Vår nästa utgör inte Gudomens helhet, utan uttrycker endast en viss bestämd förnimmelseförmåga i Gudomens mentalitet. Och genom denna nästas förnimmelseförmåga kan Gudomen omöjligt uppleva något annat än just vad denna nästa kan fatta eller förstå. Nästans förnimmelsemässiga begränsning är lika med begränsningen av vad Gud kan uppleva genom denna vår nästa. Om vi till exempel befinner oss i en sådan situation att vi representerar ett mentalt fält, en tankeart eller en önskan som ingen i vår omgivning kan förstå eller fatta, så kan inte heller Gudomen fatta eller förnimma vårt mentala tillstånd genom eller med hjälp av denna omgivning, i och med att denna inte kan vara Gudomens rättmätiga sinnesredskap på fältet i fråga. Att detta är riktigt, visas genom de missförstånd, den antipati eller förföljelse som denna speciella situation skulle göra oss till föremål för, ifall vi avslöjade den för denna omgivnings väsen.