759. Det levande väsendets förhållande till Gudomen eller Försynen framträder alltså, som vi här har visat, under två skilda former. Vi kan beteckna den ena av dessa som en "kroppslig" hänvändelse och den andra som en "muntlig" hänvändelse. Den "kroppsliga" kommer till uttryck vid vår dagliga samvaro med och vårt förhållande till vår nästa och utgör alla våra rent praktiska upplevelser, medan den "muntliga" utgör allt som innefattas i begreppet "intim bön" eller direkt hänvändelse i enrum till Gudomen. Efter hand som det blir harmoni mellan den "kroppsliga" och den "muntliga" hänvändelsen till Gudomen, börjar denne bli till levande verklighet för sonen. Men innan detta kan ske, måste den "kroppsliga" växelverkan med Gudomen vara identisk med en fullständig förståelse för och en härigenom uppkommen tolerans mot eller kärlek till omgivningen eller nästan, medan den intima eller "muntliga" växelverkan måste ske i "lönndom", det vill säga vara koncentrerad eller direkt inställd på själva Gudomen som på ett levande väsen, och inte på någonting annat över huvud taget. Allt annat, av vad slag det vara må, hör nämligen ihop med den "kroppsliga" hänvändelsen och kan därigenom endast distrahera eller försvaga koncentrationen eller den intima inställningen, och hindrar därmed väsendets sinnen i den reaktion som innebär upplevelsen av Gudomen som ett verkligt levande väsen. Det säger sig självt att det därför är nödvändigt att vara ensam under den intima bönen. Böner som förrättas i offentliga församlingar kan aldrig bli av så intim eller innerlig natur som de böner man i stillhet ber i enrum. Det är självklart att en bön helt saknar mening eller logisk motivering, om den är ett utslag av fariseisk fåfänga och tar sig uttryck i en offentlig parad. Den sammanfaller här helt med vårt övriga yttre väsen eller förhållande till vår nästa eller vår "kroppsliga" hänvändelse till Gudomen. Utan att denna yttre "kroppsliga" hänvändelse blir lika medvetet inställd på själva Gudomen som hänvändelsen i vår kammare, ska man inte vänta sig att få uppleva något verkligt levande, personligt förhållande mellan sig själv och Gudomen. Vad nyttar det till att man intimt i sin kammare eller öppet i församlingar ber till Gud om det ena eller det andra, om man med sin viljekraft och kroppsliga styrka själv endast manifesterar egoism, vrede, hat och förtal, ja, mördar och dräper, kanske inte människor, men dock massor av djur, under förevändning att det är nödvändigt för det dagliga näringsbehovet, trots att dessa dråp i själva verket inte alls är någon livsbetingelse längre inom ett verkligt kultursamhälle? Vad nyttar det till att man i sin kammare med en auktoriserad bön eller med smicker, beröm eller lovprisning försöker övertyga Gudomen om sina dygder och goda föresatser och avsikter, när man i sitt dagliga handlande mer eller mindre går lös på sin nästa genom sin själviskhet, indignation och förföljelse och därigenom gör raka motsatsen till faktum för denna Gudom. Man måste ständigt komma ihåg att vår nästa är Gudomens absolut realistiska sinnesredskap. Det vi gör mot dessa "sinnesredskap", blir Gudomens enda verkliga material för hans analys och bedömning av vårt sanna väsen och av äktheten i vår auktoriserade eller intima bön.