760. Det är väl ganska naturligt att vår intima bön kommer att mista något av sin glans och innerlighet och i många fall inte kan bli bönhörd, om vi samtidigt, genom vårt förhållande till vår nästa, med allsköns sorg- och lidandeskapande handlingar går lös på den Gudom som vår bön riktar sig till. Här blir det alltså lättare att förstå varför den intima eller den auktoriserade bönen i så många fall inte blir bönhörd. Man kolliderar helt enkelt med bönens egen speciella teknik. Vill man göra sig förhoppningar om ett verkligt intimt förhållande till Gudomen och om en verklig bönhörelse på sina hemligaste önskningar, måste dessa önskningar naturligtvis först och främst vara något som man själv är beredd att uppfylla hos sin nästa, även om man kanske för ögonblicket betraktar denna nästa som sin fiende. Ty i motsatt fall ber man Gud om något som man själv absolut inte skulle önska ge Gudomen, om förhållandet vore omvänt och det alltså var Gudomen som var den bedjande parten gentemot oss. Om vi begär att Gudomen ska göra något för oss som vi själva inte alls skulle göra för Gudomen, om vi vore i stånd till det, är då inte detta tillräckligt för att neutralisera bönen i fråga, hur intim och innerlig hänvändelsen till Gudomen än har varit? Det är viktigt att erinra sig denna analys varje gång vi går in i vår "kammare" och vänder oss intimt till Gudomen. Varje så kallad "bön" är värdelös så länge den bara tar hänsyn till Gud i "kammaren". Så länge den inte yttrar sig som ett verkligt hänsynstagande till vår nästa, vem hon än må vara och hur hon än må bete sig mot oss, är den i verkligheten endast ett kamouflage av vårt yttre väsen. Men ett sådant kamouflage nyttar ingenting till inför Gudomen, eftersom han ju är samma väsen i vår "kammare" som i form av vår nästa.