761. Men i och med att Gudomen alltså inte är en företeelse som bara finns i en intim kammare, utan också framträder som realistisk, levande verklighet i kött och blod, och vår hänvändelse till honom därför inte enbart kan ske i kammaren, utan även måste gå via vårt sätt att vara gentemot vår nästa, har vi här fått ett komplement till livsmysteriets lösning som gör denna lösning ännu mer gudomligt lysande och värmande. Det kan inte vara annat än gudomligt att vi inte blott är eviga väsen som utgör vårt eget ödes absoluta upphov, utan att vi också för evigt är knutna till alltets upphov, att vi bakom vår eviga existens har en evig Fader som vi rent personligen kan vända oss till och få levande svar ifrån. Vi kan alltså inte i absolut mening leva åtskilda från denne Fader eller Gudom. Och eftersom ett levande väsen aldrig kan leva åtskilt från Gudomen, inte kan förnimma, inte kan uppleva utan att vara föremål för Gudomens direkta hänvändelse, och inte på något vis kan manifestera sig eller ge utlösning åt ens den allra minsta lilla suck utan att detta är identiskt med en direkt reflex på denna hänvändelse, kan alltså inget levande väsen existera utan att dess existens består i ett levande, verkligt samtal mellan Gudomen och en gudason. Principen rubbas inte genom att denne gudason genomlever stadier eller perioder då han inte är medveten om denna korrespondens. Tvärtom avslöjas denna princip härigenom som den orubbliga himmelska eller kosmiska modellen till det jordiska föräldraskapet. Även där ser vi ju att barnet genomlever ett stadium då det inte är medvetet om föräldrarnas särskilda beskydd och omsorg. Men detta upphäver ju inte släktskapet mellan föräldrar och barn. Således står och faller inte heller gudasonens släktskap med den eviga Försynen med sonens särskilda insikter på detta fält.