1180. Bibelns berättelse om "Adam" och "Eva" är alltså i princip en vacker berättelse om en stor ljustillvaro, i vilken "Adam" och "Eva" levde tillsammans med Gudomen, och om hur förutsättningen för denna ljustillvaro var att man inte åt av "kunskapens träd", det vill säga inte utlöste mörkrets handlingar eller befordrandet av den dräpande principen. Ja, den visar oss till och med att reinkarnationen då ännu inte ens existerade i den drastiska form som den faktiskt gör på det jordiska planet. Om den verkligen i ljustillvaron hade varit av samma grova eller robusta slag, skulle det inte ha funnits någon anledning för Gudomen att ge till känna för "Adam" och "Eva" att de skulle "dö" om de "åt av den förbjudna frukten". Det är ju ett känt faktum att man i mörkertillvaron eller den dräpande principens zon har förlorat överblicken över reinkarnationen, varför "döden" på grund av denna förlust nödvändigtvis för individen måste te sig som en absolut "död", alltså livets och medvetandets fullständiga upphörande. Att det inte var en sådan absolut "död" som Gudomen hade avsett för "Adam" och "Eva", framgår klart av "ormens" ord till "Eva" när den säger: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Att upphovet till dessa ord hade identitet och värdighet som en verklig "världsåterlösare", kan det verkligen inte råda något tvivel om. Nej, den kosmiska klarsynen visar oss att "Adam" och "Eva" eller det levande väsendet inte ska "dö" i absolut mening, men att dess himmelska eller överjordiska ljustillvaro ska "dö" när det jordiska, fysiska mörkertillståndet blir en livsbetingelse. Det är ju just minnesprincipens natur att låta allt som är till leda utlevt, och därför ligger utanför väsendets för tillfället livsnödvändiga intressesfär, falla i glömska till förmån för uppfyllandet av de livsnödvändiga intressena. Och är det inte just detta som har skett? Jordmänniskan i sin mörkerkulmination tror ju inte på något "evigt liv", ja, kan inte ens tänka sig möjligheten eller förklaringen till ett sådant livs existens. Som vi här ser, är såväl Gudomens som "ormens" ord var för sig en uppenbarelse av "sanningen". Är inte "Adams" och "Evas" kunskap om ljuset och om deras egen höga kosmiska identitet och eviga liv här "död", på samma sätt som de två väsendenas vetande eller kunskap om den fysiska världens lidande och mörker var "död" innan de "åt av kunskapens träd"?