Martinus: Livets Bog, del 4, st 1181

1181. Men de gudomliga orden till "ormen", till "Adam" och "Eva" i "paradisets trädgård", bekräftar i allra högsta grad också den kosmiska klarsynen på livets mysterium, på dess eviga och orubbliga princip och därmed på livets kosmiska analyser. Vad var det då Gud sade till "ormen"? Ja, var det inte i allra högsta grad ord av visdom, även om eftervärlden betecknar de ord som Gudomen uttalade till denna mänsklighetens första världsåterlösare som en "straffdom"? Var det inte en förutsägelse om "orsak" och "verkan"? Ljöd inte dessa ord i "ormens" öra: "Du som gjorde detta, förbannad skall du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren. På din buk skall du kräla och jord skall du äta så länge du lever. Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen"? "Ormen" var ju det yppersta, det förnämsta, det mest geniala väsendet i principen "ätandet av kunskapens träd". Den hade rollen att föra de andra fram till samma fullkomliga "ätande av kunskapens träd". Då detta "ätande", det vill säga manifestationen av den dräpande principen, resulterar i kulminationen av mentalt och kroppsligt mörker, mord, krig och lemlästning för alla dess utövare, är det ju åter den eviga sanningen som här presenteras för oss som "Gudomens röst i paradisets trädgård".
      Naturligtvis måste det bli "fiendskap" mellan "kvinnan" och "ormen", mellan "kvinnans avkomma" och "ormens avkomma". Naturligtvis måste "Adam" och "Eva" i sin okunnighet senare på ett visst stadium bli uppbragta på det väsen som hade stimulerat deras längtan och begär efter att "äta av kunskapens träd", när de våndades i denna njutnings smärtsamma efterverkningar och kval. Naturligtvis måste de "förbanna", det vill säga hata denna "mörkrets" och lidandenas främsta representant långt mer än de "förbannar" eller hatar "markens vilda djur". Och "ormen", denna Gudomens yppersta medarbetare eller redskap för väsendenas absolut nödvändiga nedstigande i kunskapens och erfarenhetens mörkerzon, denna mänsklighetens gudomliga välgörare, har samma mänsklighet för länge sedan spikat fast på försmädlighetens, hatets och vanärans svarta kors, trots att mänskligheten ännu i väldig omfattning är beroende av dess lärdom och lever högt på dess ord till "Eva". Vem lovprisar i dag Gudomen för denna, i "ormens" gestalt, styrande och vägledande hand genom vissa av spiralens livsviktiga zoner? Och vem tänker i dag med förståelse, tacksamhet och vänlighet på dessa zoners världsåterlösare? Har inte "djävulen", "satan", "den onde" och liknande begrepp blivit kulminationen av mänsklighetens smädesuttryck? Men här gäller samma tradition som vid korsfästelsen av den vite Kristus eller ljusets världsåterlösare: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Vore det inte bra att här erinra sig de gudomliga orden: "Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller." Det är nämligen lättare att låta bli att korsfästa den vite Kristus än det är att förlåta de mörka zonernas representanter. Och vi ser då också denna "fiendskap" mellan "ormens avkomma" och "kvinnans avkomma" kulminera i det mentala och fysiska världsbål, den dödsdans, gråt och tandagnisslan som är förebådade som "helvete" och "domedag", och som för närvarande rasar över jordens kontinenter och hav, genom luften och under vattnet. Överallt stönar en sårad och lemlästad mänsklighet. "Ormens avkomma" är i färd med att "hugga den i hälen". Men "ormen" skulle ju "äta jord så länge den lever", det vill säga äta andra väsens från deras jag eller upphov avskilda organismer, som ju är detsamma som "lik", vilka tillhör den "jord" eller det "stoft", av vilket alla organismer har framträtt och till vilket de alla återgår från det ögonblick då de skiljs från sitt upphovs jag. "Ormens" begär att "äta jord" skulle till och med vara så starkt att det skulle få "ormen" att "kräla på sin buk", vilket betyder att ha detta animaliska matintresse "så länge den lever" (resten av sitt liv i djurrikets kulmination). Genom "domedagens" vågor av krigslarm, lemlästningar och dråp ska "dödens" energier också göra slut på "ormens" helt förhärskande animaliska huvudintresse liksom på alla de andra dräpande, hämnande och lemlästande företeelserna i dess sfär av begär. Den får sitt "huvud söndertrampat".
      Men är då inte detta en mycket åtrådd välsignelse för såväl "ormen" själv som jordmänniskan? Ropar inte alla människor i dag efter att få "ormens huvud söndertrampat": det djuriska medvetande, den djuriska tendens hos dem själva, som åstadkommer alla kval och plågor i världen? Ropar inte alla efter "freden", "humaniteten" eller "kärleken"? Börjar inte alla att i dessa ljusets företeelser se den största gudomliga välsignelse? Varför skulle då inte också "ormen" göra det? Den är ju en "gudason" precis som alla andra levande väsen och är underkastad samma livslagar eller spiralkretslopp. "Ormen" eller världsåterlösarna skiljer sig ju från jordmänniskorna endast genom att de är längre komna i spiralkretsloppet än dessa, och därför också till leda måste ha utlevt "ätandet av kunskapens träd" vid en tidigare tidpunkt än jordmänniskorna. Detta satte dem därför i stånd att också vara världsåterlösare eller vägledare för jordmänskligheten på dess väg mot ljuset, bort från den dräpande principen.
      De gudomliga orden till "ormen" i "paradisets trädgård" var därför ett uppenbarande av "sanningens" evigt strålande ljus, som är "kärlek", och inte ett hot om "straff", "förföljelse" eller "hämnd". Den eviga Gudomen som är allkärleken, kan inte samtidigt vara en hatare eller hämnare.

Föregående

Nästa