Livets Bog, del 4
Skapelsen av "Eva"
1192. Det var under "Adams djupa sömn" eller mentalt minsta utveckling som "Eva" blev till eller ur "Adams" organism framträdde på det fysiska planet. Hon härstammade alltså från själva "Adam", inte från något annat. Hon blev till av hans "revben", det vill säga av hans organism. Hon blev, som "Adam" själv uttryckte det, "ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen." Men när hon var "ben av Adams ben och kött av Adams kött", var det i verkligheten bara en tudelning av "Adam" som hade skett. I stället för att framträda som ett enda väsen, kom han nu att framträda som två väsen. Men eftersom livet eller naturen aldrig går emot sina egna lagar eller föreskrifter, kan denna tudelning här endast vara identisk med "utveckling". Av den "ensamma Adam", det vill säga väsen av "den ensamma könsarten", utvecklade sig väsen av en "ny könsart". Ur "Adams" eller väsendets ursprungliga organism på växtstadiet, vilken lika mycket var redskap för den "feminina" som den "maskulina" principen, utvecklades på så sätt en del individer där den "feminina" principen stagnerade, varefter den "maskulina" principen tog hela organismen i besittning, medan det motsatta skedde med andra individer, där alltså den "maskulina" principen stagnerade och den "feminina" principen kom att behärska hela organismen. Därigenom uppstod således ett specialväsen för vardera principen eller polen. Den ensamma väsensarten hade nu blivit till två väsensarter på befruktningens område: den "maskulina" och den "feminina" eller "hanväsen" och "honväsen". Den forna "Adam" existerade inte längre. Han hade ju mist ett "revben", det vill säga något av sig själv. Och när han hade förlorat något av sig själv, kunde han omöjligt vara samma "Adam" som innan. Denna förlust måste nödvändigtvis sätta sin prägel på honom och göra honom olik den tidigare "Adam". Det han förlorat av sig själv var förmågan att betjäna sig av "dubbelpolighet". Den tidigare "Adam" eller den tidigare väsensarten kunde nu framträda antingen som "hanväsen" eller som "honväsen". Och därmed hade den tidigare "Adam" alltså mist sin "självbefruktningsförmåga". Den ensamma könsarten hade blivit till två kön. "Adam" var inte längre "ensam". Det som inte var bra för människan var nu på Guds befallning avlägsnat. "Adam" eller det levande väsendet hade blivit beroende av en medhjälpare.