1193. Att det "maskulina" väsendet i berättelsen alltjämt betecknades som "Adam", medan det "feminina" väsendet betraktades som det "nya" väsendet och fick namnet "Eva", markerar ju bara att det "maskulina" väsendet tills vidare på sätt och vis behöll det yttre skenet av den tidigare "Adam". Den "maskulina" principen i väsendet är ju grunden till väsendets rent yttre materiella överlägsenhet eller självständiga attityd och förhållande till den yttre världen. Och därigenom är denna "nya Adam" i det yttre mycket lik den tidigare "Adam", som i allra högsta grad inte bara hade en självständig attityd gentemot den yttre världen, utan i verkligheten i kraft av sin "självbefruktningsförmåga" var själva inkarnationen av självständighet. Det var här som den "nya Adam" måste skilja sig från den tidigare genom att vara beroende av ett annat väsen. Medan "hanväsendet" således alltjämt bevarade ett sken av den forna "Adams" ljustillstånd, var det annorlunda med "honväsendet". Då den "feminina" principen förutsätter underlägsenhet eller en osjälvständighet som exakt kan passa in i det "maskulina" väsendets överlägsenhet och självständighet, får den därför behov av detta väsen som "beskyddare" och skiljer sig således mycket från den tidigare "Adam", ja, blir till och med i stor utsträckning dennes materiella kontrast eller motsats. Det var därför inte så märkligt att "honväsendet" genast markerades med ett annat namn, medan "hanväsendet" i berättelsen fick behålla det levande väsendets ursprungliga beteckning eller namnet "Adam".
      Vi har således sett hur den gudomliga berättelsen inte bara är en vacker saga från det verkliga livet, utan även utgör den absoluta sanningen berättad på ett så genialt sätt, att den blir till bröd och näring för den enkla människan och på samma gång en gudomlig hälsning från forna tiders visa till nutidens kosmiskt medvetna väsen, som genom självsyn i förväg besitter livsmysteriets innersta lösning eller absoluta sanning.