Martinus: Livets Bog, del 4, st 1196

1196. Men en livsupplevelse som är "salighet" eller "paradis" endast på grund av att väsendet inte har några sinnen, med vilka det kan förnimma motsatsen till uppfyllelsen av livslagarna, är inte någon fullkomlig upplevelse. I samma grad som dessa sinnen saknas, är väsendet absolut "sovande". Denna livsupplevelse som "Adam" befann sig i, var alltså en minsta form av medvetande och därmed en detaljlös salighet. Men en sådan förnimmelse av livet, en sådan detaljlös salighet, kan inte vara i nivå med en salighet som är baserad på sinnen som för individen summerar ihop alla detaljer i kontrasterna till uppfyllelsen av livslagarna. Det är just denna summering av detaljer i individens medvetande eller mentalitet som är "högintellektualitet". Och det är klart att en salighet som är baserad på högintellektualitet, är en fullkomligare och därmed en större upplevelse av livet än en salighet som endast är baserad på "sömn" eller en mer eller mindre framträdande medvetslöshet och automatfunktion. Och Gudomen lät inte "Adam" framstå på det fysiska planet för att han där skulle fortsätta som ett "medvetslöst" väsen, upprätthållet enbart genom automatfunktion. Den gudomliga planen gick ut på att "Adam" skulle bli en människa "skapad till Guds avbild". "Guds avbild", det vill säga den allra högsta formen av livsupplevelse, kan alltså inte vara "medvetslöshet" eller "sömn", utan måste vara det vakna dagsmedvetna livet. Det måste vara kännedomen om samhörigheten med allt annat liv i universum eller tillvaron. Det måste vara ett iakttagande av livslagarna och den härav uppkomna kärleken, inte bara som automatfunktion, utan också som vaken dagsmedveten kunskap och en härav ledd vilja. Och det var detta som "Adam" (växtväsendet) helt saknade. Detta väsen levde visserligen i "paradiset", i ljuset, och uppfyllde livslagarna, men inte i kraft av sin vilja, inte för att det längtade efter att uppfylla dessa lagar, utan enbart därför att det helt enkelt inte kände till eller kunde något annat. Varför det gjorde så, var det stora "mysteriet", på vilket det inte fanns någon lösning inom den livsform eller inom det "paradis" som detta levande väsen eller "Adam" vid den tiden representerade. Och omätliga tidsrymder skulle gå till ända, miljoner och åter miljoner år, innan denne "Adam" till fullkomlighet genom självupplevelse skulle möta denna lösning. "Utdrivningen" från detta "paradis" blev således ett nödvändigt led i den gudomliga skapelseplanen för "människan".

Föregående

Nästa