Martinus: Livets Bog, del 4, st 1199

1199. Vi förstår således här i enlighet med Livets Bog hur nödvändig denna "utdrivning" var, denna omformning av "Adams" eller det levande väsendets liv, ja, hur den inte var något annat än själva den gudomliga planen. Det var inte gott att väsendet var ett "sovande" väsen. Det var inte bra att människan var "ensam". Det var inte bra att det levande väsendet inte hade begär efter något annat väsen. Det var bättre att det levande väsendet också blev till "för en annan", blev åtrått av ett "annat väsen". Men för att väsendet skulle kunna bli ett begärsobjekt för någon annan, och denna likaså bli ett begärsobjekt för väsendet, måste "självbefruktningens" princip och väsen sättas ur spel. Befruktningen, det vill säga livsnjutningen, måste göras avhängig av ett annat väsen. Detta andra väsen måste bli livsintressets centrum och fasta punkt. Men då detta andra väsen inte existerade, måste det "skapas", det vill säga bringas att framträda. Och här står vi vid en fundamental milstolpe i det levande väsendets passage genom spiralkretsloppet. Vi står vid skiljevägen mellan "självbefruktningens" och "korsbefruktningens" domäner, vilket i själva verket innebär: mellan "ljusets" och "mörkrets" zoner. Vi bevittnar här ingenting mindre än väsendets omskapelse till att befordra "den dräpande principen", vi bevittnar skapelsen av den allra första formen av "mörkrets väsen". Det "självbefruktande" väsendet eller den ensamma "könsarten" blir till två "kön": "hanväsen" och "honväsen". Därmed finns inte den forna "Adam" längre. Han måste "dö" för att "mannen" och "kvinnan" ska kunna födas. Och denna "födelse" var början till det levande väsendets invigning i "kunskapens mysterium". Den var sådden av ljusets kontrast eller "ormens säd" i det levande väsendets hjärta. Den var öppnandet av porten till "mörkrets fröjder". Gudasonen kunde överge sin Fader.

Föregående

Nästa