Martinus: Livets Bog, del 4, st 1200

1200. Och i den förvandlade gudasonens, det vill säga "mannens" och "kvinnans", öron ljöd den gudomliga invigningsformelns ord: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett." Hur mycket vägledning eller förhandskunskap till den nu som "man" invigde gudasonen ligger det inte i dessa gudomliga ord. Att "lämna sin far och sin mor", är ju att lämna den allra högsta, den allra intimaste anknytning man kan ha till ett väsen, det är att lämna eller avstå ifrån de väsen, från vilkas kött och blod ens eget kött och blod har utgått. Det som "mannen" ska avstå ifrån för att vara en fullkomlig "man", innefattar alltså allt från de enklaste och likgiltigaste ting till det som är knutet till honom själv med blodets och köttets band. Det vill med andra ord säga: absolut allt. Han ska alltså lämna absolut allt, varje intresse och lust, varje begär måste han ge avkall på. Han ska leva med sin hustru. Hon ska vara hela hans begär eller odelade åtrå. Varje avvikelse härifrån är en överträdelse av det gudomliga budet om äktenskap. Det är ett brott mot själva livets högsta kosmiska lag om samlivet mellan "man" och "kvinna". En "man" som gör avsteg härifrån är inte någon renodlad "man". Hans identitet som speciellt "hanväsen" är här abnorm eller degenererad. Livets eget kosmiska bud angående äktenskap känner inte någon kompromiss. Det säger inte att mannen ska eller får ha två hustrur eller tjugo hustrur, det säger inte att han kan ha "älskarinnor" eller "bihustrur" vid sidan om den lagvigda hustrun, det säger inte att han kan skiljas från sin hustru och gifta sig på nytt med en annan kvinna, allteftersom det passar honom. Budet säger i stället uttryckligen att han ska "leva med sin hustru". Ja, budet ger honom inte ens rätt eller tillåtelse att ha något allmänt intresse av vad slag det vara må, såsom intresse för konst, vetenskap etc., som inte är hustruns intresse. Säger det inte tvärtom att "de två skall bli ett"? "Ett" är ju detsamma som absolut enighet, absolut harmoni, absolut samtycke och därmed absolut frivilligt samma intresse i varje angelägenhet, varje tankeutveckling, varje beslut och viljeföring. I ett äktenskap där detta inte förekommer, uppfyller inte äktenskapet den sanna kosmiska strukturen för äktenskap och är därför inte något fullkomligt äktenskap. I den mån det avviker härifrån, är det således bara ett "skenäktenskap", en ruin av något som en gång var.

Föregående

Nästa