Martinus: Livets Bog, del 4, st 1204

1204. Nej, äktenskapet är långt ifrån något undantag. Tvärtom visar det sig till och med i mycket stor utsträckning vara en företeelse som alltmer krymper ihop till något som endast är en repetition av det förflutna. Vi ser således hur människor redan vid helt unga år, ända från barndomsåren till dess att de närmar sig trettioårsåldern, alltigenom är inriktade på äktenskap. De blir med stor kraft förälskade och kan inte förstå att något annat kan komma i nivå med eller innebära en större åtrå än ett äktenskapligt samliv med den älskade. De kan inte förstå att denna förnimmelse eller anknytning till den älskade inte kan vara livet ut, ja, bortom själva "döden". Med liv och själ, med hela sin ungdomliga kraft och styrka, svär de varandra "evig trohet" – för att så efter några års samliv vara helt olyckliga i det förut så åtrådda och oumbärliga samlivet. Denna företeelse, liksom många andra, beror ibland på den omständigheten att det unga paret under sitt samliv har nått fram till den mogna åldern (närmat sig trettioårsåldern), då deras verkliga, i det förra livet uppnådda utvecklingsstandard börjar inverka på intressesfären i deras nuvarande liv. Då denna inverkan enbart kan bero på nya, icke utlevda mentala tillstånd och de härav framkallade starka, otillfredsställda begären, kommer hungern efter att tillfredsställa dessa begär genast att förtränga de i mentaliteten förekommande, redan utlevda eller mättade intressena, vilka endast kan förekomma som repetitioner. Dessa redan utlevda företeelser kan naturligtvis inte utlösa samma krav på uppmärksamhet som de icke utlevda eller otillfredsställda. Och repetitionerna från tidigare liv, som alla är ursprungligen tillfredsställda intressen, måste därför vissna bort när den verkliga intellektuella standarden inträder i väsendets medvetande. Om äktenskapsintresset genom tidigare liv blivit mer eller mindre utlevt och därför i det nuvarande livet bara är en repetition, måste det alltså i motsvarande grad vissna bort vid väsendets möte med sin verkliga intellektuella nivå. Och vi får då den situation som rådde hos det unga paret. Naturligtvis är det självklart att denna nya intressesfär, som alltså uppstår i väsendets medvetande samtidigt som andra intressesfärer (de utlevda) plötsligt vissnar, får väsendet att kollidera med löften, förbindelser och förhållanden som var baserade på att de nu vissnande intressena skulle bestå. Och det är denna kollision som är den gängse orsaken till de olyckliga äktenskapen. När äktenskapsintresset i ett väsens nuvarande liv bara är en repetition av ett i tidigare liv mer eller mindre utlevt eller mättat begär, som måste vissna så snart väsendet når fram till sitt verkliga intellektuella utvecklingssteg som obönhörligt kräver att det får utvecklas vidare, då kan äktenskapet bara fortsätta som en mer eller mindre konstlad företeelse, såvida nu inte de nya kraven helt omöjliggör ett samliv.

Föregående

Nästa