Martinus: Livets Bog, del 4, st 1216

1216. Det fullkomliga, gudomliga äktenskapet mellan "man" och "kvinna" har alltså även degenererat hos folken i österlandet eller i haremsländerna. "Haremet" är således ett direkt utslag av denna degeneration. Det har ingenting med det absolut "gudomliga äktenskapet" att göra och framträder som ett uttryck för en mer barbarisk och robust eller primitiv kultur än äktenskapen i väst. Haremsäktenskapet skiljer sig från dessa just genom att dess äktenskapsparter inte står på jämställd fot. Medan mannen har en helt överväldigande frihet, är kvinnan, som vi sett, fullständigt förslavad av mannen. Han begär att få ha henne helt för sig själv, medan han själv behåller sin oinskränkta frihet att inlåta sig med alla de kvinnor som han kan skaffa sig tillgång till och inlemma i sitt "harem". Denna företeelse avslöjar därmed för oss att "den äkta mannen" i "haremet" inte alls är någon verklig "äkta make", utan i stället endast ett "handjur" som på ett barbariskt sätt missbrukar sin makt över det svagare och motståndslösa kvinnliga väsendet, även om detta missbruk naturligtvis försiggår under en kostbar materiell förgyllning. I västerlandet är ett "äktenskap" ändå ett "äktenskap" så länge "smekmånaden" varar. Det är trots allt ett återupplevande eller en repetition av "det gudomliga äktenskapet", om så bara för en kortare period. Och parterna står här på jämställd fot med varandra. Varje form av otrohet eller den ena partens sexuella förbindelse med en partner utanför äktenskapet ger den andra parten i äktenskapet fullständig skilsmässorätt, varvid denna part får tillbaka sin fulla frihet och rätt att kräva ersättning för det brutna äktenskapet. Därigenom uppstår visserligen de många skilsmässorna och de kortvariga äktenskapen, men detta är ändå ett uttryck för väsendenas bevarade frihet. I "haremet" existerar inte någon sådan frihet. Otroheten har där legaliserats för mannens del och ger ingen skilsmässorätt för kvinnan. I den utsträckning som hans ekonomi tillåter, kan han i sitt harem inlemma varje ny kvinna som han blir förälskad i, och detta ibland med makt, vilket ju ytterligare markerar att "haremsäktenskapet" inte är något "äktenskap". Att kvinnan i gengäld blir ekonomiskt försörjd under resten av sitt liv, även om "den äkta mannen" för länge sedan förlorat sitt äktenskapliga intresse för henne till förmån för andra kvinnor, är visserligen ett slags "pension", men en sådan kan på inget vis väga upp den förlorade friheten eller självständigheten. Hon befinner sig ständigt omgiven av en vakt av kastrater och är dessutom inspärrad.
Tror någon att det finns något utvecklat och på äktenskap inriktat väsen med normalt sexuellt begär som, efter att ha svikits av maken, låter sig fängslas frivilligt och därmed avskäras från ett fortsatt normalt liv med sund och normal sexuell tillfredsställelse, även om detta fängelse är en gyllene bur, en orgie i marmor, guld, briljanter, äkta mattor och purpur? Nej, livskällan, "den högsta elden", kan inte tillfredsställas med dessa blodlösa ting. Ett hungrande väsen kan inte leva utan att bli mättat. Tillvaron i den gyllene buren med de mjuka dynorna är därför enbart ett auktoriserat äktenskapsdrama. Bakom de gyllene gallren sitter törstande själar, vilkas liv endast är brustna förhoppningar, en flyktig hägring i öknen i stället för äktenskapets naturliga livskälla: kind mot kind, läppar mot läppar i en levande, värmande älskog i kött och blod.

Föregående

Nästa