1219. Vi kan nu åter dröja något vid "orsaken" till äktenskapets degeneration eller den sexuella förvandlingen. Vi har redan berört att det var "föreställningsförmågan" och det som utvecklar denna, som var orsaken till "de olyckliga äktenskapens zon". Vad är det då som utvecklar denna förmåga? Ja, är det inte de dagliga erfarenheterna? "Adam" (det djuriska väsendet) måste ju arbeta eller kämpa i "sitt anletes svett" för att tjäna sitt bröd, och "Eva" måste "utstå stor möda" i samband med havandeskapet och "föda sina barn med smärta". Efter "utdrivningen från paradiset" (i detta fall växtriket), då väsendet som "djur" måste kämpa för att leva, kämpa för att beskydda och bevara makan, som ju är det högsta ljuset eller väsendets "fasta punkt" i djurriket, och vidare måste kämpa för att beskydda och bevara avkomman och därmed artens fortbestånd, är väsendets fantasi eller föreställningsförmåga så liten, att den ännu inte på långt när blivit till den framträdande "föreställningsförmåga" som den nuvarande jordmänniskan äger. Detta åter innebär att väsendet i sina tidigare djuriska stadier ännu inte i någon nämnvärd utsträckning kan skapa sig fint detaljerade tanke- eller själsbilder av sina yttre upplevelser. I samma grad som väsendet inte äger denna förmåga, lever det ännu enbart i behags- eller obehagsaningar, i instinkt- eller växtmedvetandet. De första djuriska väsendena höjer sig därför över växten eller "instinktväsendet" endast genom att de i grova drag kan börja forma en "tankebild" av en yttre påverkan. I samma grad som väsendet ännu inte har utvecklat de fysiska sinnena, saknar det ett detaljerat själsliv på det fysiska planet. Då "känselförmågan" är alla sinnens rot (varje form av sinnesförnimmelse är i grund och botten känsel), är det denna förmåga som ligger djupast i väsendets själsliv. Den är dess "alfa och omega". De olika formerna av sinnesförnimmelse, såsom syn, hörsel, lukt, smak etc., är således endast olika former av "känsel", vilket här alltså betyder "förnimmelse". "Växtväsendet", som inte äger någon av dessa former av fysisk förnimmelse och därför bara har en föga detaljerad känselförmåga, kan inte ha ett fysiskt själsliv med detaljerade bilder från det fysiska planet såsom fallet är hos det längre komna djuriska väsendet. Det kan varken ha syn- eller ljudbilder, lukt- eller smakbilder. Den yttre påverkan som ett sådant väsen råkar ut för på det fysiska planet, antingen det är lemlästning av dess organism eller dess skötsel och vård, kan det inte samla upp i sin mentalitet som fint detaljerade tankebilder. Det kan bara uppleva det som en odetaljerad förnimmelse av behag eller obehag, vilket ju i princip är detsamma som vällust eller leda. Den enda själsliga eller tankemässiga, bildlika kombination som ett sådant väsen kan uppleva av sin yttre fysiska påverkan, är således en dragning av dess späda, fosterartade mentala krafter till behaget och en bortstötning från obehaget. Vad detta behag eller obehag är, ligger helt utanför dess fattningsförmåga, ja, kan inte ens forma sig som en fråga. Dragningen till behagsförnimmelsen och bortstötningen från obehagsförnimmelsen är de enda två detaljer som dess fysiska själsliv är berikat med. Och denna dragning är den allra första begynnande, späda formen för tillblivelse av "vilja". Det är denna späda "viljeutlösning" som vi bevittnar hos "den köttätande växten", när den plötsligt drar ihop sina fångstarmar kring de insekter som fångats i dess fångstskåls eller blommas klibbiga vätska och därigenom medverkar till att hindra dessa från att göra sig fria. Denna "den köttätande växtens" funktion är det första begynnande synliga uttrycket för det levande väsendets själsliv på det fysiska planet. Denna "viljefunktion" är visserligen i allt väsentligt ett slags automatfunktion, som utlöses genom den reaktion som insekternas beröring med fångstskålen eller blomman åstadkommer, men är inte desto mindre den företeelse, utifrån vilken väsendets vakna dagsmedvetna vilja så småningom blir till. Själslivet bakom "den köttätande växten" är dock alltjämt bara "aning".