Martinus: Livets Bog, del 4, st 1222

1222. Men mitt i denna djupa natt, detta eviga mörker, har Gudomen inte låtit sin son vara helt ensam. En stråle från den himmelska världen, varifrån det levande väsendet utgått, har den evige Fadern ständigt låtit stråla, skina och lysa bakom den långa nattens mörker och stillhet. Denna stråle från himlen är väsendets möte med det motsatta könet. Vi vet ju att "Eva" för länge sedan hade blivit till, innan "Adam" ännu hade fått vaken dagsmedveten "vilja" och lämnat "växtriket". Vi vet att de båda alltså en tid hade befunnit sig i detta rike eller "Edens trädgård", men här var de båda i själva verket ännu så föga själsligt framträdande, att deras aktualitet och nödvändighet för varandra inte riktigt hade vaknat. De representerade ännu båda två på sätt och vis "den djupa sömnen". De var därför inte heller helt avskilda från varandra i total självständighet som specialväsen enligt han- och honprincipen. Vi kan ju också i dag se det första könsparets icke färdiga tillstånd i de växtarter där det förekommer "han-" och "honblommor" på samma växt eller i samma organism. En sådan organism är varken uttryck för ett självständigt "hanväsen" eller ett självständigt "honväsen", liksom den inte heller uttrycker ett "dubbelpoligt" väsen. Den är i stället en organism, inom vilken det finns både "hanväsen" och "honväsen", vilket alltså innebär flera själar, flera jag, i en och samma organism eller i samma fysiska kropp. Att den gudomliga skapelsen av "Eva" här inte är helt fullbordad, är naturligtvis självklart. Den gudomliga planen går ju ut på att skapa två självständiga könsväsen av motsatt kön. Och denna självständighet är inte fullkomlig förrän vardera väsendet framträder i sin egen självständiga specialkropp, motsvarande sin speciella könsnatur. Och det är i denna färdiga struktur som vi återfinner "Adam" och "Eva" eller de levande väsendena i djurriket som "speciella hanväsen" och "speciella honväsen". I kraft av denna särskilda natur som "äktenskapliga makar" blir de två väsensarterna ömsesidigt för varandra den gudomliga strålen från himlen, som ska lysa för gudasonen på hans väg in genom mörkrets och lidandets kalla och fuktiga regioner.

Föregående

Nästa