Martinus: Livets Bog, del 4, st 1224

1224. Men väsendet var ännu inte ett väsen som kunde "se" och "höra". Reaktionerna från dess beröring med den yttre omgivningen markerades därför i dess medvetande som ett särskilt slag av "obehags-" och "behagsförnimmelser", vilka det alltså efter hand blev i stånd att uppfatta som "hunger" respektive "mättnad". "Mättandet" av denna "hunger" eller denna kategori av "förnimmelser" hade här i den fysiska världen blivit till ett obönhörligt krav som väsendet inte kunde underlåta att uppfylla utan att "döden" blev följden för organismen. Det var detta krav som av Gud hade förebådats "Adam" i ordformen "Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett", och som i dag betecknas som djurets "självbevarelsedrift". Denna "självbevarelsedrift" befordrades och upplevdes alltså i sin första början som grova, odetaljerade "förnimmelsearter", till vilka "syn-" eller "hörselförnimmelser" ännu inte var knutna. Ur dessa grova "förnimmelsearter" utvecklades så småningom "smak-" och "luktförnimmelser". Men "självbevarelsedriften" och den därigenom uppkomna ansträngningen eller kampen för att utveckla dessa livsnödvändiga "förnimmelser" skulle ju ha varit helt utan mening, om inte det liv som upprätthölls med den hade en ännu högre grad av "förnimmelsearter" att bjuda på. Om det liv som väsendet bara kunde upprätthålla eller främja genom ansträngningarna "i sitt anletes svett", endast kunde erbjuda en slö och dåsig sömntillvaro eller vila ovanpå ansträngningarna, hade det varit bättre att "Adam" eller det levande väsendet fått förbli i den "djupa sömn" eller "sovande tillvaro" (växtriket) som det befann sig i under skapelsen av "Eva".
Det är riktigt att "vila" eller "sömn" ovanpå ansträngningar naturligtvis också är ett slags "behagsförnimmelse", men denna utgör inte något särskilt plus för väsendets ursprungliga tillvaro utöver dess betydelse för upprätthållandet av organismen. Den sortens "behagsförnimmelse" hade väsendet ju haft till övermått i sitt förjordiska eller himmelska tillstånd i "salighetsriket". Nej, de av "självbevarelsedriften" utlösta ansträngningarna var inte enbart till för att skaffa väsendet "trötthetsförnimmelse" och det åtföljande kravet på sömn och vila; de var bara en bisak i väsendets liv. Ansträngningarna var i stället i hög grad till för att bevara och upprätthålla väsendet för ett liv som ständigt kunde vara i beröring med den himmelska världen, en överjordisk "förnimmelseart", genom vilken väsendet i fortsättningen kunde ha en förbindelse med den evige Fadern och därigenom nå fram till insikten om sin himmelska identitet som gudason och till upplevelsen av sitt eviga, gudomliga upphov. Hela denna sida av medvetandet, upplevelsen av själva livets kulmination, hade det visserligen upplevt i den tidigare spiralen, ja, fått totalt utlevd och omskapad till automatfunktion eller C-vetande, men därmed existerade detta kosmiska medvetandetillstånd nu inte längre i dess mentalitet som "vaket dagsmedvetande". Och det var till följd av detta "kosmiskt medvetslösa" tillstånd eller förlusten av sitt kosmiska dagsmedvetande, som det nu var ett själsligt oförmöget väsen som skulle följa en gudomlig kallelse, varigenom det åter kunde bli medvetet i sin himmelska eller överjordiska, eviga natur.

Föregående

Nästa