Martinus: Livets Bog, del 4, st 1225

1225. Men trots denna själsliga oförmåga eller detta kosmiskt medvetslösa tillstånd var väsendet inte helt utan kosmiska medvetandekrafter. Dess himmelska eller överjordiska identitet var så stark till sin natur, att den kunde genomstråla dess fysiska intressesfär och ständigt vara det absolut centrala i väsendets jordiska tillstånd, vara dess huvudbegär genom mörkrets zoner. Men detta begär var till en början detaljlöst på grund av de ännu outvecklade sinnena. Detta hindrade det dock inte från att vara ett överjordiskt eller himmelskt begär som ständigt skilde sig från väsendets övriga eller rent fysiska begär, och som hos den normala individen var dessa begär helt överlägset. Detta starka eller överlägsna begär och tillfredsställandet av det var i väsendets fysiska begynnelsezon, där livet ännu bara var en ljudlös och svart natt, av en helt annan natur eller art än den gängse hungern och mättnaden. Det kunde inte tillfredsställas med de reaktionsförnimmelser eller behagsutlösningar som materien ger i form av "föda" och "näring". Det måste tillfredsställas med en helt annan behagsförnimmelse. Men när det inte kunde tillfredsställas med de behagsreaktioner eller förnimmelser som kom från dess beröring med den vanliga materien, kunde det endast tillfredsställas genom reaktioner som var något mer än beröringen med vanlig materia. Men något som var mer än beröringen med vanlig materia kunde endast vara själva Gudomen. Detta begär var därför i sig självt en hunger efter något överjordiskt, något himmelskt, något gudomligt, något som var "ett med Gudomen". Ingenting mindre kunde utgöra tillfredsställelsen av detta väsendets överjordiska begär eller själsliga hunger. Men väsendet var naturligtvis ännu inte detaljmässigt medvetet om detta begär. Det kände det bara som en odetaljerad hunger, vars tillfredsställande var som en långt större behagsförnimmelse än tillfredsställandet av den vanliga hungern. Och det var i fråga om detta begär i "Adams" mentalitet som Gudomen sade att det "inte var bra för mannen att vara ensam", för detta begär kunde nämligen endast tillfredsställas genom "behagsreaktionerna" från beröring inte bara med materien, utan med – ett annat levande väsen.
"Självbefruktningen" var ju här, i sitt sista stadium av nedåtgående tillstånd i kretsloppet, döende. Väsendets kapacitet i "dubbelpolighet" var avtagande. Men "skapelsen av Eva" var tilltagande. Och med "hennes" och därmed den förvandlade "Adams" framträdande på det fysiska planet lät Gudomen en stråle från sitt himmelska ljusflöde komma in på det jordiska planet. Väsendet kunde därmed få sin himmelska eller själsliga hunger tillfredsställd på samma sätt som det fick sin materiella hunger tillfredsställd. Då detta överjordiska eller själsliga begär enbart kunde tillfredsställas genom reaktionerna från beröringen med ett annat levande väsen av motsatt kön, blev de två olika könsväsendenas beroende av varandra således en orubblig garanti för närvaron av och tillgången till den himmelska världens ljus eller Guds strålkraft i den jordiska sfären eller den dräpande principens domän.

Föregående

Nästa