Martinus: Livets Bog, del 4, st 1228

1228. Med en värld, en flock eller ett flertal av sådana väsen är kontrasten till Gudomen komplett, så komplett att den evige gudasonen inte längre kan se eller förnimma den absoluta verkligheten. Endast mordprocessen är för honom livet, dess manifestation är "rättfärdighet", dess skådeplats är "ärans fält", såväl hans eget odödliga jag som den eviga Gudomen är illusion, naivitet, vidskepelse eller dårskap. Längre bort från den evige Fadern kan gudasonen inte komma. Han har blivit en förnekare och förföljare av sin egen odödliga existens. Han är sin egen värsta fiende. Och med det geniala kunnande han äger till förmån för den dräpande principen, har han blivit "döden" i stället för livet. Men detta var ju också målet med "ätandet av kunskapens träd". Det var ju uppfyllelsen av Guds löfte om detta ätandes följder. Och med denna uppfyllelse måste det himmelska ljuset i form av de två könens sexuella omfamning börja flämta. Vi ser då också hur denna omfamning, det vill säga den gudomliga äktenskapsprincipen, den gudomliga förbindelsen mellan "Adam" och "Eva", börjar degenerera. Det himmelska ljuset slocknar. Som ett levande lik vandrar den andligen döde gudasonen bort över världen. Den förlorade sonen börjar sakna himlen, sin gudomlige Fader och sitt eget eviga liv.

Föregående

Nästa