Martinus: Livets Bog, del 4, st 1233

1233. Det är riktigt att denna tillbedjan uppträder kamouflerad som en "förälskelse" i det motsatta könet. Men varför då "förälskelsen" i detta kön? Är det inte just därför att beröringen med eller besittandet av detta kön är den allra högsta njutningen för väsendet självt? Är det inte detta som framstår som ett faktum när besittandet misslyckas och förälskelsen inte besvaras av ett väsen av det åstundade könet, och när ett annat väsen kanske blir medtävlare om det väsen av det motsatta könet som man själv önskar äga? Slår inte "den högsta elden" här ut i en ny låga, nämligen "svartsjukans" eller "hatets" låga? Och blir inte detta hat just till "livets ande" eller den närande och livgivande kraften för alla djurrikets speciella traditioner? Blir inte "hatets låga" till de mångfaldiga variationer av ofullkomligheter, smärtor och lidanden som tillsammans utgör det stora bål som vi kallar "helvetet", den världsbrand vi kallar "domens dag" eller den kontrast till det ursprungliga himmelska ljuset som vi kallar "mörkret", genom vilket väsendet inte längre kan se sin himmelske Fader och därmed har förlorat synen av sig själv som "gudason", ja, varigenom det till och med har förlorat medvetandet om sitt eget odödliga jag och tror sig vara identiskt med de skapade tingen? Då de skapade tingen inte är eviga, eftersom de är underkastade början och slut, vilket i sin tur betyder att de är förgängliga eller "dödliga", tror sig väsendet således vara ett med döden i stället för ett med den evighet eller det eviga liv som det i sig självt är. I sanning, större kontrast eller motsats till verkligheten eller den absoluta sanningen finns inte.

Föregående

Nästa