Martinus: Livets Bog, del 4, st 1234

1234. Men hur skulle den absoluta sanningen, livets och gudasonens verkliga identitet, bli uppenbarad eller tillgänglig för förnimmande utan kontrasten eller motsatsen till denna identitet. Hur skulle visdomen kunna bli till eller existera utan denna motsats? Är inte all visdom just en analys av mörkret och dess verkningar? Och är det inte dessa verkningar som utgör den mörka bakgrund, mot vilken ljusets detaljer, skillnaden mellan "gott" och "ont", kan markeras? Och hur skulle detta mörker, denna ljusets kontrast, ha kunnat uppstå, om inte "den högsta elden" hade delat sig i "två lågor"? Hur skulle Försynen eller den eviga Gudomen på något annat sätt ha kunnat göra mörkret eller ljusets kontrast begripligt för gudasonen eller det ursprungliga ljusväsendet, det vill säga det överjordiska eller himmelska väsen som inte längre i sitt vakna dagsmedvetande hade något minne av mörkrets och dess detaljers existens och därför var ett väsen som framträdde i "djup sömn"? Hur skulle Försynen på något annat sätt ha kunnat "inblåsa" den "livets ande" i detta "sovande" eller nästan medvetslösa väsen som kunde göra det dagsmedvetet i mörkrets traditioner, och därmed ge det den kontrast, genom vilken det så småningom kunde bli vaket dagsmedvetet i ljuset och dess detaljer? I en värld där man älskade sin nästa som sig själv, skulle det ju omöjligt kunna finnas något att bli "svartsjuk" på och därmed inte heller något som kunde ge anledning till hat, vrede, förföljelse eller avund och kamp för att upprätthålla det egna livet genom andra väsens död. Förföljelse och undergång skulle således vara helt omöjligt.

Föregående

Nästa